Att se sig om i backspegeln

 

Jisses vad det är mycket man vill hinna med. Som man verkligen inte hinner med.

Jag har fullt upp med att bestiga tvättberget, fylla upp ett tomt kylskåp och lyssna på

sexåriga killar här hemma som konstant säger "han suger", "jag är ägi", eller "tjena mannen".

 

Jag struttar fortfarande omkring här hemma och är så himla glad över vår skidsemester.

Över att den blev så himla bra. Över den härliga solen som ville vara med oss,

 trots alla de många minsugraderna under veckan.

Över att vi fick vara friska hela bunten och över att jag svischade ner för backarna

utan att höra mannnen säga "Tyngden på dalskidan älskling! Tyngden på dalskidan!"

 

Katten vad lyckat det blev.

Och hundan, vad jag vill köra en favorit i repris.

 

 

 



Att börja bakifrån

Jo jag tror jag gör så, börjar bakifrån med bilderna.

Tar mys-pys-bilderna-från-nya-plejset-sista-kvällen-bilderna först.

Då min man lyckades få oss evakuerade till Gammelgården istället.

Han är bra han. Min man.

 

Han kan inte bara köra bil förbaskat bra. Utan även förhandla sig till en fin avslutning.

På en annars fin skidvecka. Eller rättare sagt, en förbaskat lyckad skidvecka!

Med massor av minusgrader, solsken och trevlig sällskap.

Ja då tänker jag förstås inte på dom där glada-i-hågen-pågarna,

utan på vårt eget resesällskap. Förstås.

 

 

Hallå! Jag är hemma nu!

Jo, vi är hemma nu.

Efter en hel dag i bilen och med närmre åttio mil i nacken.

Varav trettio i snöstorm.

Nä, jag skojar inte. Det är dagens sanning.

Men min man är landets bästa bilförare. Eller åtminstone en av dom.

Och då känner jag mig trygg och säker, när han varsamt fraktar hem

hela familjen genom snöyran.

 

Jag har förstås massor av bilder att visa från veckan.

Det kommer. Jag lovar.

Men först måste jag blunda för det Kebnekaisehöga tvättberget,

ta en svängom med den kvarglömda rakhyveln

och få några timmars sömn i min egna säng.

Drömma om dennna underbar ren,

 som jag helt allvarligt tänkte smuggla ner i min resväska imorse.

Men jag är ju inte det minsta kriminell och det passar så dåligt med min image.

Så den fick stå kvar, för beskådan till nästa hotellgäst.

 

Men drömma om den, det tänker jag allt göra.

 

Evakuering

Vi har fått evakuera.

Vårt tålamod gällande det ständiga partajandet i vår lägenhetskorridor har tagit slut. 

Mot män i fyrtio- och femtioårsåldern som får ledas hem klockan sex på kvällen

 och damer i samma ålder som springer runt i neglige'er mellan rummen 

där dörrarna står på vid gavel. 

För att bjuda in på förfest, efterfest, morgonfest, dygnet-runt-fest.

Festerna på studentkårer runt om i landet är som stillsamma bönemöten jämfört

med denna jag-behöver-massor-av-bekräftelse-vare-sig-jag-är-gift-eller-ej-sammankomst.

Så goodbye sömnlösa nätter.

Hello kompensation med fluffiga kuddar och täcken i logdemiljö. 

En underbar middag och ett gott slut.

När man ser ut som Staffan Olsson

Jo, det är förbaskat skönt å hänga runt i omejkat fejs och slappekläder. No doubt about it.

Men när mössan, hjälmen och väderleken plattar till frisyren,

och man lätt kan förväxlas med Staffan Olsson - då är det fara och färde.

Och eftersom jag dessutom glömt rakhyveln hemma och snart har lika manliga armhålor 

som DjungelGeorge så är lite svarta streck i ansikte ett måste. 

Det och avsaknaden av handbollssvett är nämligen det enda som skiljer oss åt.

Staffan och jag.

Lika som bär.

Annars då?

Jodå, det är kallt som i Sibirien. Soligt och förbaskat härligt, trots nitton grader minus.

Tant årgång 71 och tant årgång 75 har jäklar i min låda tagit sig upp i släpliften och tagit sig ner för blå backe utan att ramla. Dock omkörda av en och annan snorbobbe.

Men förbaskat stolta över våra insatser.

Och förbaskat stolta över våra små knattars framsteg. (Snart omkörda även av dom).

Som är under förvandling från Bambi på is, till Stenmark himself.

Vi äter Pasta Carbonara och dricker rödvin på en tisdag.

Får gratis januarisolbränna i backen och äter på tok för mycket godis.

Man måste bara älska det här livet 

- att ta det manjana och strutta runt i långkalsonger och fettigt hår.

Jag är iallafall totally hooked! 

Och känner att det här, det måste verkligen göras om.

Att ta en vit vecka

 

Att ta en vit vecka, bland röda små stugor.

Det lockar minsann. Det gör det.

Att äta våfflor, se ut som Stig Helmer i backen

och bli omkörd av små knattar.

Få små rödrosiga kinder på sin vintervita hy

och dricka varm choklad med päronkonjak i.

 

En vit vecka - varför inte?

När allt blir tossigt

Så tossigt det blir ibland. När mammor inte får sova om nätterna,

när barn släpas med till köpcentrum och tiden därinnan och därefter bara bråkar med varandra.

Sånt där syskonbråk med tet och gråt, som bara gör mammor tossiga.

Och rymningsbenägna. För en stund iallafall.

 

Men så kommer sexåringen med små söta lappar, som han skrivit alldeles själv.

Och mamman blir alldeles rörd och stolt. Över hans sätt att säga förlåt och att han kan skriva!

Skriva flera ord som blir till meningar. Amen, han är ju bara sex!

Och dessutom verkar han tycka om mammor fast dom blir sådär sura och tossiga ibland.

Vilken kärlek!

 

 

 

Men nu lägger vi allt tjat och gammalt groll bakom oss och firar fredag.

En riktig fredag med mys, Skavlan (äntligen är fredagarna hela igen) och hela tjottaballongen.

Förutom tacosen förstås - dom spar vi till imorgon.

En helt ovanlig torsdag

En helt ovanlig torsdag är barnen hos farmor och farfar

och jag tar akut komp.

 

Har ett helt hem för mig själv och vet inte när det hände senast.

Jag unnar mig någon extra timme i sängen

innan jag ger mig in i striden mot tvättberget Arne.

Denna giganternas gigant....

Delar tomheten med enbart svenska flickor, sådana som Miss Li och fröken Marklund.

Dom kan sjunga dom och fungerar utmärkt som sällskap.

 Äter smaklös pyttipanna (i brist på annat) framför datorn och frotterar mig i bloggar.

Sen fortsätter jag att utnyttja min tillfälliga frihet
och fortsätter att göra precis som jag vill.
Promenerar ner till stranden klädd som en Michellingubbe.
Och tänker att vinterpromenader kan vara lika ljuvliga som sommarpromenader.
Nästan iallafall.
Ligger ner på mage i den snötäckta sanden som vilken småunge som helst,
och klickar både här och där. Jag vill så mycket, men det blir så lite.

 

 

Lärde mig igår av Anna Clarén att man ska inte vänta på inspirationen,
man ska bara köra på och hitta inspirationen längs vägen.

Så där bara.

En helt ovanlig torsdag.

.


 

 



En smula galenskap

Som om inte nittiotvå lussebullar vore nog. Nä, begäret finns tydligen fortfarande kvar.

Så jag bakar en sats gula igen. Med saffran.

Med mitt specialarerecept

Och.Dom.Smakar.Underbart! Igen.

 

En smula galenskap, jag vet.

Men dom passar så bra med varm choklad i det vintervita snölandskapet.

Förr det är trots allt vackert. Det vita.

Helt klart att föredra, än det grå och dimmiga.

 

 

Crazy, crazy woman!

I know....

 

 

Champagnen på kylning!

 

Jag är färdig, klar och godkänd!

Japp, jag kan sluta bita på naglarna och glädjas åt några nytillkomna högskolepoäng.

Så här i sista minuten. Typ.

 

Så nu borde skumpan ligga på kylning

och intagas med praliner på divanen.

Men jag nöjer mig några bitar mjölkchoklad och årets första yogapass.

Det funkar utmärkt det med.

Och en klapp på axeln för att jag grejade det

(och struntar fullständigt i Jante)

God damn, I´m good!

Häxan Surtant

 

 

Söndag och jag går mest och muttrar för mig själv.

Över att helgen går alldeles för snabbt, över alla grejor som ligger utspridda överallt.

Över att jag glömmer att köpa jäst när jag ska baka bröd

och över att behöva krypa ut på vinden genom en Fort Boyard-lucka med en bunte julsaker.

Muttrandet är inte det minsta klädsamt. Inte. Det. Minsta.

Men jag gör det ändå, vankar runt som en pensionär som spottar och svär.

 

 

Fast världens godaste fisksoppa är under tillagning.

Ljusare kvällar börjar nå oss och tulpaner står på bordet.

Tulpaner, mina favoritblommor.

Nog ska det bli bra ändå.

Dancing queens

 

Lägger mig i sängen med barnen för en taktiknap.

Som bot för nattens dåliga sömn (jo barnen vaknar klockan tio i sju självmant igen)

och som taktik för kvällens kommanade middag med vänner.

 

Jag tänker att jag borde duscha lite oftare.

Inte för att jag luktar illa (hoppas jag iallafall)

utan för att jag är som mest kreativ då.

Jag kommer på blogginlägg, pyssel och annat då.

Det är då jag kan koppla av och bara stå rakt upp och ner och tänka.

I fred och till ljudet av duschens varma strålar.

 

Vi har dansat tidigare idag. Jag och trollungen.

I våra nya skidfleecar. Dom lila. Bland annat.

Dansat och skuffat.

Skuffat och buffat.

Till den ena låten efter den andra.

Eller mest den ena. Den som jag har hört 1053 gånger denna vecka.

I typ 9 olika versioner (hur många finns det?)

Kan ni gissa vilken?

 

Whooop-whop-whop-whopwhop...

Billigt fredagsnöje

Första veckan efter lovet är avklarad. Vi firar med tacos och överbliven julmust.

Och lättroade som vi är, blir vi otroligt nöjda när vi låter

lilla E svara när telefonförsäljaren ringer och lurar i henne att det är tomten.

"Hej! E´ de´ tomten? E´ de´ tomten eller?

Sen lägger vi på och gör haj-fajv.

Vår treåriga trollunge skrattar nöjt. Och vi likaså.

Sen slår vi runt på budgetgodis (julskum) och beställer vårkläder med klös i.

Grrr!
 

 

Nu får våren gärna komma och telefonförsäljare och jul försvinna.

Amen.

Något att längta efter

Skönlitteratur på kvällstid.

Hur ofta händer det en småbarnsförälder? Att få tid över till en bok eller två?

Men nu när sista uppgiften är inlämnad passar jag på att läsa lite

under tiden som jag biter på naglarna i väntan på svar...

Godkänd eller icke.

 

Lite gott och blandat i bokhögen.

Först en biografi om autism att bli berörd av. Och känna empati med.

Föräldrar med handikappade barn - vilket styrka, vilken kamp.

Sen ska jag sätta tänderna i "tantsnusket".

Utan att bli generad och högröd i ansiktet.

 

Som jag längtat.

Så jetlaggad man kan bli

 

Mer jetlaggad än så här, blir man inte.

Utan att ha passerat några tidzoner och hållit sig i Skåne hela julen.

Eller jul-ledighets-laggad.

 

För jisses vad omställningen tar tid.

I måndags kunde jag inte sitta still på en stol under två timmars föreläsning,

utan att nästan halka ner och känna av en sexårings myror i byxorna.

Sen att det inte ens serverades choklad eller annat godis, var ju en chock i sig. 

Abstinens kallas det visst.

 

Gårdagen bjöd på huvudvärk hela dagen och ett rörelsemönster som en zombie.

Och när väckarklockan ringer idag, är jag fortfarande osäker på

om jag är julledig eller måste jobba. Gäsp!

Halledasingen. Det här kan ta tid att vänja sig....

 



Cliffhanger

Paketet ja.

Det som slank ner i brevlådan för några dagar sig.

Post från Tindy.

Den skönaste utav klänningar, om än något stor.

Men det ska nog gå bra.

Vad jag ska ha till?

Inte den minsta aning. Det tål att funderas på.

Eller invänta värmen.

För då kan mina nakna ben få sladdra runt under den fina broderikanten

och jag kan låtsas att jag springer runt i nattlinne.

En känsla som jag totalt förälskad mig i.

Inget som sitter åt nånstans. Inget som är tajt.

 

 

 

 

 

 

92 lussebullar senare..

.... och två Aladdinkartonger, två omgångar päronkonjakstryffel,
en muffinsmidja och en numera stympad gran.

Alltså, nu får det vara bra för den här gången.

Igårkväll körde vi dans runt granen
- Nu är det jul igen, Räven raskar med GrinOlle, SkrattOlle och PruttOlle, Karusellen mfl -
och hade julgransplundring med julskum.
Nerstoppade i snabbt-gjorda-och-ihängda-strutar-av-gammalt-julgranspapper.
Recycling - för att döva mitt samvete över att vi dödat en gran.

Vi mäktar inte med att vänta på den där Knut
så nu åker granen ut!

 

Kniven på strupen

 

 

Äter upp julens sista lussekatt

och undrar om jag verkligen måste vänta elva månader tills nästa lussebak?

Dessa gyllene, goda och söta små djur. Beroendeframkallande.
Tjyvbak kanske?

 

Fast mest längtar jag efter sommar, sol och bad.

Eller åtminstone efter vår, fågelsång och härligt fotoljus.

För det här är för trist, en enda lång transportsträcka.

Som jag tillbringar med att dag in och dag ut försöka bli färdig med min fotokurs.

Femton dagar kvar, innan portarna stängs.

Då jag ska vara klar OCH godkänd.

Fast det sägs ju att man jobbar bäst under press.
 

Kniven på strupen var det.

 

Hur ska det gå till?

Tre dagars ledighet kvar.

Tre dagars sovmorgnar kvar.

Sen ska man lägga sig i tid och stiga upp i ottan.

 

Hur det nu ska gå till?

Och vad det nu ska vara bra för?

Jag trivs så rackarns bra med livet som nattsuddare och chokladoman.

 

Har ju det så himla bra när jag går på Tutankhamun´s utställning med mina två barn

och sedan bara råka ramla in på Emporia.

Trots att jag dyrt och hederligt lovat mig själv att inte åka dit förräns mars-april.

Som det kan gå, när mannen istället ägnar sig åt bilköp

och släpper oss andra tre, vind för våg på arenaområdet.

 

 

Och sen komma hem å ha fått paket. Med något jag hemlighållit för mannen.

Inte för att det är till honom, utan för att det är en-icke-så-nödvändig-sak.

Men det känns mycket lättare att bekänna när han gjort en mycket dyrare affär idag.

Mycket lättare att bekänna...

 

Men tanken på att den sköna ledigheten snart är slut,

det är svårare det.

Nyårsdagen

Årets första dag.

Årets tråkigaste dag. Alla kategorier.

Grått, ödsligt och deprimerande.

Jo lika säker som fyrverkerierna var igår, är ödsligheten lika säker idag.

 

Så jag piffar till dagen med att leka Fru Duktig.

Slänger ut julgodiset, ger mig ut på en löparrunda in duggregnet

och är extra noga med tandtråden.

Massa bra saker som jag skulle kunna ha som nyårslöften,

men som jag ändå bara kommer att bryta.

Så jag struntar i just dom löftena och leker Fru Duktig bara för en dag.

 

Gottar ner mig i bilderna från gårdagens baluns,

och tänker att tjo var det livat i holken, i måndags.

Så där lite lagom livat. Förstås.

 

 

Med glitter och glamour...

 

......Gang Nam Style....

 

 

.....galenskap....

 

 

....fyrverkeri och tomtebloss.