Vi drar ner på byn.
Besöker fiket som vi senast besökte alltför länge, länge sedan.
Vi två.
Big Bro och jag.
Bara vi två.
Vi glufsar i oss kakor. Dricker ohälsosam läsk.
Och pratar om målvaktsdrömmarna.
Jag inser återigen, att jag inte så förtjust i detta längre.
Samtalet och stunden på tu man hand är lovely! Och miljön!
Men de där sliskiga kakorna börjar få allt mindre betydelse i mitt liv.
Jag älskar att baka dom. Men äta.... Nja...
Min kärlek till mörk choklad är fortfarande hejdlöst stor.
Men tillfredställelsen när jag langar i mig sötsaker,
utebliver oftare och oftare.
Och byts ut till en känsla av ett ryck på axlarna och en känsla av onödighet.
Så jag tuggar i mig en fjärdedels brownie, utan större förtjusning.
Och sen ytterligare lika mycket för att jag trots allt betalat för den.
Resten tar han mittemot hand om.
Han, med en aptit som en tonåring.