När man står spritt språngande naken framför okänd man en lördagseftermiddag

Ibland blir en lördagseftermiddag inte alls vad man tänkt sig när man vaknar upp på morgonen.

Nä, ibland blir det så att man får med sig en ny badkompis till Kallis - hurra!

 Och man doppar sig fyra gånger för att garanterat kunna checka av januaribadet.

Eller att man står spritt språngande naken i duschkön 

och det helt utan förvarning kliver in en man i tjugosju-och-ett-halvt-års-ålder och leker badvärd.

Och jag automatiskt försöker skyla mig bakom lil´sis sjuårslånga kropp,

 så att han åtminstone bara kan glo på min nakna aktersnurra.

(Men herregud, är det för mycket begärt att man sätter upp stora varningsskyltar 

om att en manlig badvärd ska springa in i damernas dusch två gånger på en halvtimme? 

Eller att han åtminstone knackar först? Va? Va?)

Och att man avslutar tjejdagen på Lindex med att omedvetet 

försöka handla kläder på ett förbrukat presentkort. 

Ett presentkort som förbryllar personalen totalt 

och där man helt uppriktigt lovar att man inte använt det tidigare.

För att man misstänker sanningen först när man sitter i bilen igen.

På väg hem.

Så, hur var er lördagseftermiddag i helgen?

Survival kit

Årets första månader alltså.

Det är inte mina bästa.

Jag smyger ständigt runt på minerad mark.

Med ögon som en falk.

Hörsel som en hund.

Och med känselspröten utanpå.

Rädd att trampa fel.

Rädd att bli sjuk....

Jag försöker distrahera mig själv.

 Med tulpaner och böcker.

Försöker se det som deras tid.

Istället för sjukdomarnas.

.Denice Rudberg - en av mina absoluta favoriter. 

Jag har läser det mesta av henne och brukar ha koll på när hon släpper nåt nytt. 

Chic lit och elegant crime.

Flådigt. Och lättläst.

Och Malin Wollin.

Boken jag läste färdigt igår.

Egentligen alldeles försent.

Men det var svårt så att sluta.

Hennes humor och käftsmällar - i en härlig sörja.

Hennes mod att berätta.

Hennes mod att varna.

Verkligen en bok i tiden.

Böcker och tulpaner.

Survival kit i vintertid.

Passkontroll. Och klämda bröd i rosten.

Välkommen!

Får jag be om din legitimation?

Jag hasar upp passet ur väskan.

Och för att hon på andra sidan disken, inte ska tro att jag inte har nåt körkort,

(varför hon nu skulle bry sig?)

så glappar min mun som vanligt fram en ursäkt.

Jo jag glömde körkortet i bilen.

Ja inte i min bil. Utan i min mans.

Så det var tur jag hade ett giltigt pass!

Sen, sen kommer jag på att - nu kommer hon fråga hur jag då kom dit?

Och då måste jag antingen ljuga. 

Eller ursäkta mig igen...

Men hon skrattar bara diplomatiskt.

Och jag tänker att ibland pratar jag för mycket.

Hon skiter nog i om jag är gift och vi har två bilar.

Eller att mitt körkort ligger i en bil. 

I en helt annan stad.

Jag sätter mig i korridoren.

På en sån där väntestol.

Tar upp min bok. Läser en halv sida.

Känner att jag druckit för mycket till frukost.
Oh crap!

Jag har egentligen svart bälte i att hålla mig.

Det har jag.

Men dagens besök kräver full fokus.
Jag ogillar verkligen offentliga toaletter.
Men den här har iallafall en spegel som förskönar och försmalnar.
Även om den inte trollar fram ett sexpack under tröjan direkt.
Men ändå.
En liten tröst kanske.



Sen är det dags.
Som vanligt ropas jag in med mitt första namn och inte mitt tilltalsnamn.
Det känns ju fantastiskt personligt att kvinnan som nyss stod bakom "passkontrollen", nu har hoppat in i undersökningsrummet och gör sig redo för att klämma på mina bröst.
Utan att veta vad jag egentligen heter.
Hon informerar mig likt en telefonförsäljare som läser innantill.
Frågar om det gick bra förra gången?
Och insisterar sedan på att, då kommer det säkert göra det den här gången också.
Sen tar hon ett fast grepp om bröstet, drar upp det en decimeter högre än det normalt sätt sitter.
OCH klämmer fast det i brödrosten.
Jag andas djupt och tänker på om det är så här det känns att få en pungspark högre upp?
Om brösten åter hinner hitta formen innan nästa koll om ett och ett halvt år?
 Eller vad som händer om det blir strömavbrott?
Gode Gud, låt det inte bli strömavbrott.....

Men jag har ju gått på yoga och är bra på Darth-Vader-långa andetag.
Så bildposition två, tre och fyra känns bättre.
Sen säger hon tack och hej,
innan jag ens fått på mig linnet.

Passkontroll och platta bröd i rosten.
En måndag som heter duga det.

Dimma. Och gråzoner.

En del av mig, rör sig runt i dimman.

I en grå grötig sörja.

Gråzoner är inte jag.

Jag är svart. På vitt.

Jag vill vara nån att räkna med.

Nån som håller vad den lovar.

Nån som tänker först och handlar sen.

För att varken göra mig själv eller nån annan besviken.

Men jag klarar inte grå sörjor.

Även om jag kämpar och klänger mig fast. In i det längsta.

Ibland på gränsen till maniskt.

Med en förhoppning om att allt kommer bli bra.

Grå sörjiga relationer.

Som tar för mycket energi.

Som kväver.

Men jag tror jag är där nu.

Redo att börja lämna.

Den grå sörjan.

(nä det är inte min min familj)

Gå min väg.

Och ta ansvar för hur jag vill leva livet.
För det är bara jag som kan göra det.

Amen.

När det snart har gått en vecka över tiden

Igår serverades årets första träningspass.....

Och det är märkligt att man tänker att man är in-good-shape, 

bara för att man stått på skidor en vecka.
Det är man inte INTE!
Fast att man skidat från Snötorget till Gustavtorget i Kallahastighet tre dagar tidigare.
Nix.Pix.
Nä den där icke-underhållna-konditionen - den får det nog jobbas mer på.

Idag är jag inte sportigare än att jag köper en ny träningsbehå
och halvspringer mellan hyllorna på Ica.
Man ska inte ta ut sig för hårt 😉.
Så nu ligger jag på sofflocket.
Tittar på ljusstjärnorna som fortfarande lyser i fönstren.
Snart har det gått en vecka över tiden.
En vecka sen tjugonde Knut.
Det är kanske dags att plocka ner de där?
Dricka sista glöggen och trycka i sig årets första lussekatt?

Amen.

En sån där som får mig att längta tillbaka....

Vi är hemma nu.

Efter en vecka i fjällen.

En vecka med gnistrande snö, sköna backar och träningsvärk..

Det är nåt konstigt med det där. 

Nästan varje morgon vaknar man valrosstung i kroppen och stelbent som en nittiosjuåring.

Tänker att man bara ska försöka ta sig upp för några sjyssta morgonåk,  

 och sen knata hem och vila upp sig.

Jag tror inte vi lyckades med det en endaste dag.

Jag tror att vi bara lyckades stå där i backen från morgon till kväll.

Uppför liften. Nerför backen.

Uppför igen. Och ner igen.

Hur vi annars haft det?

Jo....

....någon har beundrat utsikten i backen med vänner.

Har ätit mest pizza i familjen.

 Och kunnat åka hela veckan trots ett utdömt knä.

En annan har fått hänga i skidskolan med sin bästis,

Kramat Valle.

Och velat åka skidor, mest av oss alla.

En tredje har varit lika lycklig över att få spela Fifa sjutton.

Kört ett och annat störtlopp.

Och förälskat sig helt i big-size-cookies.

Och en fjärde....

Har förälskat sig i i plejset där man får våfflor med Nutella (!?) och laktosfri glass/grädde.

Som svurit sig förbannad över att ha fått med sig en minneskort till kameran som var dött.

Beställt ett nytt på Dustin och fått det levererat på sjutton timmar!

Och insett att snart är jag den sista nerför backen i vår familj.....

Men vilken vecka vi haft!

En sån där härlig vecka, som kompenserat den ifjol.

(Den som fick mig tappa lusten på skidsemester en smula.)

En sån där vecka som gett skidlusten åter.

En sån där som får mig att längta tillbaka...

Fjälluft. Och skam.

Herregud, vad man sover gott när man dragit i sig en rejäl dos med äkta fjälluft!

Doink! - som en klubbad entrecote.

Det skulle förvisso kunna bero på åksjuketabletterna, 

som jag självmedicinerar mig med för att inte bli åksjuk i snöyrande backar.

(alltså fråga inte, jag bara är sån)

Så skulle det så klart kunna vara.

Men jag väljer ändå att tro på det första alternativet.

Fjälluft. 

Och lår och vader som får arbeta hårt, i nedförsbackar.

Det är knappt så att ögonen orkar hålla sig öppna ner jag kollar på SKAM.

Jo jag blev också hooked.

Som så många andra.

De två första säsongerna såg jag på två dygn.

Medans nummer tre dragits ut på fem....

Jag tror familjemedlemmarna är glada över att denna skamhysteri, nu är förbi.

Lil'sis som är evinnerligt less på att "jeg snakker norsk hele tiden".

(Det är så vanskelig å slutt opp med det)

Och att han-jag-är-gift-med slipper hitta mig i en säng eller liknande som jag smugit iväg till.

Bara för att titta på ett litet, litet avsnitt till.

Skam alltså. Och fjälluft.

Theme of the week.

Att få kika in i en bildnörds galleri

Så länge jag kan minnas har jag varit bildnörd.

Min första kamera köpte jag för egna pengar när jag fyllt åtta

och fotograferade hästar. Och min bästis. Hästar. Och min bästis igen.

Jag har alltid älskat att titta i andras fotoalbum trots att jag knappt känner människorna.

Jag förstår ju först på senare år varför.

Bilder alltså.

Nåt som tilltalar mig.

Och berör.

Det finns bilder som bara går mig helt förbi.

Men också bilder som föder känslor på nåt sätt.

Kanske ger pirr i magen. 

Får mig att dra på smilbanden.

Känna lycka. Sorg.

Eller harmoni.

Så nu när alla julklappar till nära och kära är utdelade,

och inga hemligheter kan röjas....

En kik in en bildnörds galleri.

#ettaxplockav2016

Sälar och köttbullar. Eller bara köttbullar

Vi satsar hårt på hurtbullefronten, så här i början av året.

Prognosen lovar vackert väder. 

Och jag, jag lovar en jäkla massa kilometer, köttbullsmackor, varm choklad

och kanske, kanske en och annan säl.

Det där sista lovar jag inte ens med kanske.

Det är mer, har vi tur, så kanske vi får se sälar - längst därute.

Från början tar vi oss fram längs stranden,

 lika snabbt som en myra dragandes med en tung lastbil efter sig.

Först är det alldeles för kallt.

För att sen vara alldeles för varmt.

Jobbigt och gå i sand....

You name it.

Och mamman som laddat för den perfekta familjedagen,

får sitt tålamod prövat....

 

Men sen händer det nåt. Vid första gattet som vi måste ta oss över.

Då, jäklar i min låda, är farten snabbare än jag hinner med.

Och medans barnen vadar igenom det få-centimetriga-vattnet med sina kängor,

hoppar jag försiktigt med ihopkrupen pensionärskropp över med mina löparskor....

Barnaskratten och glädjen är inte desto mindre.

 

Vi tar oss över det första gattet.

Och det andra.

Stannar till på utkikstornet och äter köttbullsmackor med vantar på. I snålblåsten.

Svetten i byxlinningen är inte längre svettig.

Och det heta chokladen, förvandlas snabbt till ljummen.

Men utsikten är underbar och någon mumlar, att det här är den mysigaste dagen nånsin!



 

 

Sen kommer han, fågelskådaren.

Berättar att kommande gatt är minst knädjupt på slutet.

Och att finns sälar i massor längst där ute.

 

Jo jag fattar att resans mål snart är slut.

Att sälarna får vänta tills en annan dag.

För även om vi går så långt ut vi kan och ser ett förälskat yngre par vada däröver,

med uppvikta byxor och uppdragen kjol,

så kan inte jag, badtokingen, låta mig övertalas av två små barn att göra detsamma.

Det går inte.

Jag är trött på sjukdomar och har annat jag vill göra framöver.

Så vi står där en stund,

vid gattet som nästan blivit ett mindre sund.

Och hoppas att sälarna vill visa sig nästa gång vi når hela vägen fram.