När man "dejtar" en gammal bästis i Nerja

Torsdag.

Och äntligen kan jag njuta igen.

Av sol.

Mat.

Och dopp.

I både hav och pool.

Sen eftermiddag vandrar vi in till stan.

Mot Balcón de Europa.

Eller rättare sagt hastar dit, 

eftersom vi har så svårt å slita oss från poolen.

Vårt sällskap väntar tålmodigt på oss.

Ett sällskap som jag inte träffat på tre år.

En av mina bästa vänner från förr.

Han-som-hon-är-gift-med-slash-jultomten.

Och deras tre kiddos.

Jo hon och jag har känt varandra i trettioåtta år.

Och träffas inte så ofta längre.

Men de sexhundratjugosex kilometerna,

som i normala fall skiljer oss åt,

har nu förvandlats till niohundra meter.

Då vi råkar hänga i Nerja samtidigt detta höstlov.

Sådana tillfällen vill man ju ta i akt.

När man piggat på sig

och ungarna gladeligen låter sig mutas av ännu en omgång kulglass.

Att sitta där på torget.

Dricka Sangria medans mörkret faller.

Och avslöja för våra kids att han-som-hon-är-gift-med brukar 

vara finns-det-några-snälla-barn-tomte

när vi firar jul hos mormor.

Och förstöra allt vad tron på riktig tomte är.

Och när jag sitter där,

med en varm känsla av Sangria innanför tishan.

Så tänker jag

att det är så här jag vill ha det när jag blir gammal.

Jag vill hänga i Spanien med mina vänner.

Dricka nåt gott och prata gamla minnen.

Ta det mañana

och bara njuta av livet.

Och förtränga regn och rusk.

Amen

Frigiliana - utanför solstolsområdets comfortzon

Vi fyller bilen till max.

Med mig, han-jag-är-gift-med, barn och min hosta.

Jag tänker att kanske stannar de kvar där,

på hotellet.

Bacillerna.

Lämnar mig ifred och hänger kvar vid poolen.

Hey, the drinks are for free!

Livet känns lite lättare idag.

Jag kanske har lyckats skaka av mig några.

Imbecilla baciller...

Fast viljan besegrar iallafall klenheten.

Vi åker upp i bergen.

Längs slingriga vägar.

Där citronerna är gula.

Och dörrarna grekiskt blå.

Vi åker till Andalusiens vackraste by -

Frigiliana.

Och även om jag inte varit i så många spanska byar,

så blir jag förtjust.

Och kan förstå att titeln gör sig rättvis.

Det väller av små gränder.

Och trappor som man kan gissa är privata.

Men som vid äventyrligt nyfikenhet

visar sig vara genvägar till gatan ovanför.

Som en labyrint.

Och en fröjd för ögat. 

Utflykt en onsdag alltså.

Så värd att fightas för.

För tillbaka till poolskuggans lugna vrå,

kan man lägga huvudet på handduken.

Och vila upp sig igen.

Amen.

Att ha kommit på hur de gör

Det är så här de gör.

Författarna.

Hyr nåt söderut, en längre tid.

Bullar upp med gott kaffe,

ensamhet 

och kreativitet.

Sen blickar de ut över de vidderna.

Över vyerna.

Skriver böcker om komplicerad kärlek.

Iskalla mord.

Dricker ännu mer kaffe.

Slänger ner locket på den bärbara,

när datorn hänger sig.

Flödet eller språket.

Men jag fattar att det är, typ, lättare att bli litterär,

på ett sånt här ställe, än hemma.

Så det är bara att vässa penna. 

Låta familjen åka hem i förväg.

Och skriva den där boken.

Om innebandyfruarna.
Lärarbiografin.

Eller om skilsmässohuset i kvarteret ovanför.

Där fem olika par bott.

Och där fem samtliga par, har separerat.

Eller nåt annat sånt.
Typ.

Bränsletillägg. Och mancold.

Jag behöver svära lite nu.

S.a.t.a.n.

För att jag är torrhostig.

Bakteriefylld i näsan.

Och har ork som en pigg åttiotvååring.

Jag tycker det är en dålig kombo.

Just när man är på semester.
Men det kunde varit sååååå mycket värre.

I know.

Så jag ligger i skuggan. För nånstans måste jag ju ligga.

Solar benen. Och håller huvudet kallt.

Jag läser ut min första bok vid poolen.

Skyller på att hämta en ny på rummet.

För att trycka i mig fyra rutor Marabou, en halvtimme före lunch.

Snart är de uppätna alla tre.

Chokladkakorna.
Tvåhundragrammarna.

De som skulle vara hela veckan.

Jag får börja mitt nya liv nästa vecka.

Livet all-exklusive...

Men speglarna på hotellet gillar jag.

De är liksom så där vänligt inställsamma.

Igår steg jag upp före de andra.

Promenerade längs havet.

Intill det riktiga Nerja.

Och tillbaka till hotellet.

Slängde mig i übersalta Medelhavet.

För att börja dagen på bästa sätt.

I hopp om att snorbobbsbakterierna skulle torka ut.

Och dö!

Smög därefter tillbaks till poolområden.

Försökte kränga av mig blöta badkläder under klänningen.

Det kan ha varit underhållande för andra.

Typ för de två övervakningskamerorna jag lyckats placera mig framför.

Och för övriga morgonpigga hotellgäster ute på balkongerna.

Eller poolskötarna.

Nä, det var verkligen ingen som glodde på mig och trodde jag var en idiot.

Nä, de låtsades mer som att de ignorerade det hela.

Och istället s-n-e-g-l-a-d-e på mig, som om jag just vore en idiot!

Okej, alla har inte varit hemma på bryggan och levt livet där.

Där vet man, att man kan få se både några urvridna tantbröst.

Eller en hängig gubbrumpa.....
Iallafall ibland.

Och jag vet inte om det är på grund ett missbedömt morgondopp,

som the mancold har fått fäste.

Eller för att det var så kallt på rummet i natt,

fast vi ändå betalt bränsletillägg.

Men idag är det man-cold-klent

och jag kommer ligga kvar här i skuggan.

Sova en stund.

Och hoppas att det ska vända.

🙏....praying... 🙏

Monkey buisness

Det känns mindre smärtsamt att göra det här. 

To go with the flow,

när sommartid förvandlas till vintertid.

Så vi utnyttjar extratimmen på morgonen.

På bästa sätt. 

Inte genom att sova lite extra.

Nä, det är inget för våra kids.

Utan genom att låta dem trycka i sig 

en extra donut till frukost.

(jag vet, jag är en oansvarig förälder)

Sen pallra oss iväg med Seat'en

(hej, vi tar seden dit vi kommer)

och låta den rulla hela vägen till -

G.I.B.R.A.L.T.A.R!

Det är en liten touch av Wahlgrens family,

när vi rullar runt på olika främmande gator och torg.

Den som kör bilen, har lite dåligt orienteringssinne..

Och den som är gps-slash-kart-ansvarig,

är lika begåvad med vilket som är höger och vänster......

Say.no.more.....

Men vi hittar till La Linea.

Har med oss alla fyra passen.
Tar sikte på landningsbanan som man måste passera.

Trampar säkerligen i en turistfälla,

direkt efter engelska passkontrollen.

Och låter oss övertalas,

 att betala för en guidad minibusstur.



Ni vet, det låter bra.
Hela vägen upp till toppen
(almost)
och stopp vid sundet för att se Afrika (ovan).
Därefter gigantiska stalaktiter och stalagmiter i St Michaels grotta.
Militärtunnlar.
Slott och koja.
Och nånstans där i mitten -
the Monkey buisness.

Taget!



Och den är bra.
Den guidade turen.
Men om vi ska vara helt ärliga,
så är det ändå mest för apornas skull.
Underhållningarnas underhållning.



Det är "små" cirkusapor hela högen.
Hoppar runt på biltaken,
som om de vore på raveparty.

I said "Oh my God", I see you walking by
Take my hands, my dear, 
and look me in your eyes.
Just like a monkey,
I been dancing all my life.
And you just beg to see 
me dancing one more time...

(Tones and I, Monkey Dance)

På vägen ner får apostlahästarna jobba.
På naturvägar.
Genom gränder.
Och torg.
Förbi engelska pubar.
Och röda telefonkiosker.



England fast i Spanien.
Typ.
Med los passaportes i ryggsäcken.
Och ravedansande apor på biltaken.
Gibraltar,
en helt vanlig söndag.

Finns det svenskt kaffe på hotellet?

Jag vaknar upp till det här idag.

Noll sju. Tjugofem.

Fortfarande invirade i det medelhavska mörkret.

Igår kom vi hit.

Till Nerja.

Till pensionärernas paradis.

Det passar mig fint.

Lugnt och stilla. 

Inte så mycket barnskrik. 

Alltså jag gillar ju barn.

Som de flesta kanske gissat.

Men jag kan också tycka att det är otroligt befriande

 att slippa barnpip ibland.

För tillfället har jag utvecklat nån form av allergi 

för trotsgnäll och falska krokodiltårar.

Just nu, tar jag hellre tonårstjafs.

Och lite dörrslammer...

Men Nerja alltså.

Och all-inclusive.

En mardröm för miljön.

Och inget jag är stolt över.

Fast jag gillar det.

Konceptet.

Alltså...

Men svenskt kaffe?

Finns det på hotellet?

Nä, ännu bara svart sörja.

Cappuccinon smakade besk choklad.

Och svart med soja, var inte heller nån hit.

Jakten fortsätter alltså.

Och sommarvädret.

Hoppas jag.

Trilla-av-stolen-trött

Alarmet ringer på morgon-dopps-tid.

Halv sju

och mörkret har fortfarande makten över byn.

Jag badade i söndags.

Strax före skymningen.

Men morgondopp i totalt mörker,

går tyvärr bort.

Jag somnar om.

Ger mig istället den där extra timmen som tisdagar bjuder på.

Förut var tisdagar, min värsta dag.

Det är det inte längre.

Nu passar jag på att uppskatta sovmorgonen.

Och att inte behöva gå upp förrän de andra gett sig iväg.

För så fort den sista i familjen stängt dörren,

oftast Big Bro,

tassar jag upp och njuter av tystnaden.

Min egen takt.

Och av ensamheten.

Jag är en sån där, 

som behöver tystnad och ensamhet.

Ibland.

För att balansera höga decibel på jobbet.

För att tänka klart

och låta kreativiteten spira.

Det är mycket nu.

Igen.

Säg, är det inte alltid det?

Fast ibland är det mer.

Perioder då jag insuper mycket koffein, 

i ett försök att upprätta balans.

Tills jag ändå känner mig trilla-av-stolen-trött.

Herregud!

Jag behöver semester!

Och jag behöver sova.

Amen!

Att se det från den ljusa sidan

Big Bro har gameday igen.

Bara några kilometer från det här.

Sagolandet, som det förvandlas till under hösten.

Jag har glömt det magiska med hösten.

Glömt att havsbaden, då är de bästa.

Och att bokskogen, blir alldeles trolsk.

Jag tänker att här vill jag bo.

Iallafall under årets tionde månad.

På den lyckliga vägen.

Under himlen.

Under färggranna lövprakter.

Eller kanske i ett hus.

I ett hus vid skogens slut...

Bokskogen, hrmmm -

Som att hamna på en annan planet.

En planet där axlarna sjunker nedåt.

Där luften känns lättare att andas.

Och tid och rum försvinner.

En planet,

 som jag måste få en rejäl dos av varje höst.

Going nuts

"Lätt som en plätt!"

Så lyder den.

Rubriken.

Om att göra egen Nutella.

Och jag gillar ju det där.

Att kunna göra saker själv.

From scratch.

Och hasselnötter finns det ju gott om.

Så vi plockar.

Sköljer.

Leker MacGuyver och knäcker dem med vitlökspressen,

Då nötknäckare känns näst intill omöjliga att shoppa i oktober.

Det är ett pilleri 

och ett terapijobb som heter duga.

Men som är lite småtrevligt ändå.

So far, so good.

Ända tills nötterna rostats i ugnen

och ska mixas ner till hasselnötssmör...

Det är då det händer.

Just ingenting.

Det är då som lätt-som-en-plätt-receptet

förvandlas till vad-farao-är-det-för-fel?

Då min så-jäkla-härligt-att-göra-eget-gen

får en stroke.

Eller som lil´sis säger:

"Så har vi hållit på i flera timmar 

och så blir det bara kaninbajs."

Right said Fred.

I say -

I`M JUST GOING NUTS!

Innan frosten

Precis innan frosten,

rycks de upp.

Årets odlingar.

De som bytt färg med varandra.

Som annars är 

same, same but different...

Men olika är bra.

Även om det ibland är läskigt att bekanta sig med nytt.

Nåt främmande.

Fast vi vet ju,

 att det är inte utsidan som räknas.

Det är det som är inuti.

Innanför skalet...

Och nu är vi här.

Efter frosten.

Med ett mörker som kryper, krälar, inpå.

Jag är sommarmänniska.

Ända ut i fingerspetsarna.

Även om de kalla havsbaden, är de bästa.

För två veckor sen gick jag strumplös.

Njöt av sol och artongradig värme.

Nu ger lussebullarna i affärerna mig en käftsmäll.

Julmusten - får mig en lust att vilja fly....

Jag behöver ett uppehåll mellan min sommarrelation

och min julrelation.

Jag behöver andas. 

Landa.

Ställa om.

Livet innan frosten alltså -

passar helt klart mig bäst.

Som att få en snigel på ögat

I måndags antog jag en självskriven utmaning -

ett sockerfritt oktober.

Eller sockerfritt som i att låta bli 

honung i kaffet

(I know, I´m one of kind)

yoghurt, kakor,

glass, vanlig cola,

lättdrycker, godis 

och sånt där annat you-name-it-sött.

Jupp!

Good girl!

Sen kom jag på att det blir ju svårt

och är på gränsen till omöjligt när man planerat att åka 

på semester om några veckor och trycka i sig all-inclusive.

Och där emellan kom det en kanel-bullens-dag i vägen.

Så jag tvingade mig själv att baka sådana där snirkliga bullar 

med kardemumma och gott gojs i.

För hembakade bullar är godast,

näst efter St. Jacobs.

Även om de ser mer ut som sniglar

(sådana man kan få på ögat)

än vackra tilltänkta kardemummanystan.

Och dessutom finns det så mycket mer än så att fira.

Som att utvecklingssamtalen är gjorda

och mina mungipor får vila lite.

(fast jag är en ganska glad skit annars också)

Att det är fredag och det vankas lite mer sovmorgon imorgon.

Och att eftermiddagens bebisfotografering,

bjöd på fina bilder.

Men tre dagars sockerfritt!

Hepp!