Vuxentid med Kent

Vuxentid - man vet hur viktigt det är att göra saker tillsammans utan barn, men det är så svårt att ta tillfället i akt. Eller svårt och svårt, det är bara det att det blir inte av när man har småbarn. Och kanske mest för att jag faktiskt gillar att vara med mina barn och tycker det är mysigt.
Men vuxentid är också väldigt trevligt och igår var vi "modiga" nog att lämna bort lillasyster för första gången tillsammans med storebror till mormor. Det hela gick galant! Och vi fick en kväll för oss själva för första gången på länge.

Ja eller själva och själva, vi hängde på Sofiero tillsammans med femtusen andra för att avnjuta Kent. Och jisses vilken samling vi var - det var snoffsiga sextioåriga damer som glatt dansade med i varje låt och sa till sina rika, stiliga (och lite stelare) män "Vad braaaaa dom är!". Det var biffiga bodybuilders som popigt rörde sina tunga kroppar utan stötdämpare under fötterna, barn tillsammans med sina föräldrar, min kära gamla kollega/vän (som jag inte träffat på flera år och fick ett kärt återseende med) och så vi.... och förstås 4950 andra. En härlig blandning.
Dom flesta med händerna i luften enligt allsångsledare Bergs instruktioner som stämde upp i gemensam allsång a la kentlåtar. Och idag önskar jag att jag hade lite mer av bodybuildarnas armsytrka, så hade jag sluppit lite av min lätta träningsvärk.

Det är ingen tillfällighet att dom sägs vara Sveriges bästa liveband. Det är bara att hålla med - Jocke Bergs röst och sköna slanggurksliknande dans.
Publiken togs med storm redan från början och avslutningen med "Mannen i den vita hatten" och överraskande fyrverkeri därtill var pricken över i:et.
Magisk! Ännu en gång går man därifrån och nästan är lite kär i Jocke Berg, men bara nästan. Anfallet går snabbt över och jag är ju lyckligt gift med min man.
Även han, ett Kentfan.