Författardrömmar?

Nä, det har jag nog aldrig haft. Och tur är väl det tänker mina gamla svensklärare.
Andra året på gymnasiet sänkte min lärare (tillika klassföreståndare) mig från en svag trea till en tvåa! Inte på den grammatiska biten, utan på uppsatsskrivning! Ja, det är ju knappast så att man bockar och bugar precis. Något av chock eftersom jag haft en fyra rakt igenom hela högstadiet.

En tvåa i svenska = ingen behörighet till högskola eller universitet. Det ska tilläggas att det var min enda tvåa någonsin som utdelades i mina betyg. Och tacka gudarna för att den inte blev långvarig eller ännu värre, för evigt! Eller jag kanske ska tacka mig själv som tog tag i det hela? Eller ska jag kanske rent av tacka vår svensklärare som tog över vår klass i årskurs tre och även höjde mitt betyg tillbaka till behörighet? Jag kommer inte ens ihåg vad han hette, bara hans lite burdusfjantiga sätt och hans mörka skarpa ögon och mustasch. Och att jag alltid svarade fel på frågorna över textförståelsen (dom var ju så djupa!) och att min bänkgranne (tillika en av mina bästa vänninor) L, alltid fick frågan efteråt och svarade rätt!
Kanske borde jag stå i tacksamhetskuld till honom iallafall?

Men någon författare blir det nog aldrig av mig. Inte med dom erfarenheterna.
Därför blir jag så himla glad och tacksam över de fina kommentarerna och hejaropen jag fått här på bloggen! Det värmer mina vänner, det värmer - ända in i hjärtat.

Den här bloggen började ju egentligen som ett nyårslöfte. Mest för att jag var lite nyfiken på att blogga, men också för att se om jag kunde hålla ett nyårslöfte hela året för en gångs skull. Nu börjar jag nå upploppet och vi får väl se om jag springer ett varv till efter målgången :-)