En katt bland hermelinerna

På väg ut till bilen tjugo över sju, får jag nästan en känsla av att det är dags att åka till jobbet. Skön luft ute och känslan av att lämna hemmet först, erinrar sig. Det är en speciell känsla, den där åka-till-jobbet-känslan. Kommer snabbt på mig själv med att det blir (lyckligtvis) inget med det. Mammaledigheten fortsätter ett tag till och dagens mission är att åka ner till läkargruppen för att ta lite blodprover.

Stiger in at doctors house exakt 7.30 = öppningstid för provtagning. I hopp om att vara bland dom första. Det är jag nästan, så när som en ström av pensionärer som redan tacklar sig in i väntrummet. De har antagligen stått och ryckt i dörren i en kvart och nu är det först till nummerlapparna som gäller. Jag känner mig som en katt bland hermelinerna. Dom andra verkar vara rutinerade och veta vad som gäller. Känns nästan som att jag hamnat mitt i PRO-mötet. Bara det att jag sänker medelåldern - avsevärt. Själv är jag den enda som är under fyrtio, eller under sextio om jag ska vara ärlig. En del verkar vara stammisar och jag undrar nästan om det inte ligger ett och annat vipkort till läkargruppen i deras plånböcker och väskor.

Jag ogillar stick, sprutor och blodprov. Känner mig jämt som en fyraåring när jag sitter där i provstolen. Tack och lov är jag inte stammis och blundar mig igenom sticket. Väl medveten om att jag brukar vara "snål" när det gäller att bjuda på blod. Och att det tar tid. Men ett, tu, tre så är det klart. Och nu kan provtagning strykas från to-do-listan.