Ursäktar mig

Vet inte hur många gånger jag kallat min son för Alfons Åberg. Hundratals, kanske tusen. "Jag ska bara.... jag ska bara..." Han ska bara, alltid innan det blir som jag ber.
Men om jag går till mig själv - hur mycket Alfons är jag inte då? Det är ju faktiskt en jädrans massa ursäkter eller undanflykter för egen del.
När vi kom hem från Mallis så konstaterade jag att det bara var fyra dagar kvar för I på dagis, innan ett långt härligt sommarlov väntar på trion. Fyra dagar för mig att passa på att plugga under lilltjejens eftermiddagslur och komma nån vart. Två av dagarna har gått och pluggat har jag gjort. Inget alls!

Igår efter lunchen, la jag E i vagnen för att hämta I tidigare på dagis. Anledning var fika hos en gammal dagiskompis, vilket var rackarns trevligt. Mycket trevligare än att häcka framför datorn.
Idag efter lunchen, la jag E i vagnen för att hinna till MQ-rean och fynda innan hämtningen på förskolan. Mycket trevligare än att sitta framför datorn och häcka.
Ikväll bestämde jag promenaddejt med en väninna. Mycket trevligare än att sitta framför datorn och häcka. Nu satte dock regn och åska p för vår promis och jag ska erkänna att jag nu är tacksam över att vi ställde in i sista stund. För vem är sugen på en timmes hällregn i öppna vackra landskap, med lite buller och bång som bakgrundsmusik. Inte jag. Och inte heller min vännina.

Men visst är det konstigt med den där lille Alfons som tränger sig på i våra kroppar då och då. Likadant under högskoletiden. "Oj jag borde läsa inför tentan. Men jag ska BARA städa ugnen först". Jo det är sant. Vi gjorde det. Jag och min klasskompis, tillika korridorskompis.

Jaha nu skulle jag plugga. Men nu ökar åskan i styrka, så jag ska BARA vänta ut den först. Mañana, mañana...