Ringa en vän

Beklagligt nog är jag helt hopplös på att ringa mina vänner. Det sker alltför sällan. När barnen väl somnat är det så mycket med allt det andra, att det lätt bara passerar. Som tur är har jag många förstående vänner. Troligtvis i samma situation som jag. Men det som är så fantastiskt med gamla vänner är att fast man inte hörts på evigheter, så är det som att man bara tar vid där man slutade sist. Hur enkelt och bekvämt som helst. Inga krussiduller.

Idag har jag fått nöjet att låna en av dom och hennes härliga familj. En söndag med lunch och fika i uterummet. Massor med prat för de stora och lek för de små. Dagar som fyller tillvaron. Mer sådant åt folket!

Amen.