Sensommarsöndag

 

Det är nåt särskilt med söndagar under sensommaren.

Sådana där man slänger sig iväg på en nätt liten joggingtur fast

att man har en trilskande höft som nästan gör en smått halt eller lytt.

För att sen utdelas den bästa belöningen, när man parkerar sig med dottern

på en blårutig filt direkt på trädäcket.

När man kramas. Myser. Tittar upp mot den klarblå himlen. Och kramas.

 

Det är där vår tjejsöndag börjar.

Det är där killarna åker iväg för att beundra stridsvagnar på ett fält fyllt av testosteron.

Och vi tjejer låter våra ben fladdra fritt under klänningstyget.

Sånt som man aldrig kan få nog av, när vi cyklar bort till bästa matstället. By the beach.

Där man kan njuta av tjejsnack, solens starka strålar, surfarkillar ute på det blå

och cow-girl-salladen som jag blivit fullständigt betuttad i.

Jag vet faktiskt inte hur jag ska klara mig utan den nästa sommar.

Då bästa matplejset jämnats med marken,

och bara är ett fantastiskt minne som alla pratar om.

 

Det är där vi sitter en stund.

Njuter av det som kanske är den sista måltiden där.

Och bara har det så fantastiskt bra, att jag knappt kan förmå mig att ta oss till nåt annat ställe.

Men så småningom blir jag tvungen.

För jag har lovat.

Lovat att titta på bio. På Alfons.

Och löften är till för att hållas.

Och det blir bra det med.

Bio med bästa pinglan. Med sällskap av Alfons