När man passerar gränsen

 

Vi färdas genom hela Skåne.

Upp över åsen och ner över gränsen.

Rakt in i det halländska landskapet.
Andra till höger och sen hem till en kär gammal vän.

 

En vän som jag känt i tjugoett år.

Vilket är häftigt lång tid.

Och jag gillar det. Att säga att man har känt någon i tjugo eller trettio år.

Även om man inser att det låter galet länge. Och att man faktiskt börjar bli gammal...

 

Så vi fikar, äter och pratar om viktiga saker.

Om vad som ska tvättas i 60 grader. Och om materialism vs lycka.

Om kompisrelationer och att vara närvarande med sin barn här och nu.

Och om hur det kunde bli så tokigt, att barn i skolan måste ha hörselskydd

i klassrummet för att kunna koncentrera sig.

För det känns fel i mitt hjärta när jag tänker på det där.

Att det är så stimmigt i klassrummet och att det saknas arbetsro.

 

Jomen vi kan bli lätt bli smygpolitiker när vi ses. Det blir vi.

Men det är berikande och givande.

Och jag är glad, över att hon finns där i mitt liv.