Vem hade kunnat tro att det skulle bli såhär?

Kantstenarna under mina fötter, är fortfarande ljumma.

Vattnet från kannan, porlar en kort stund innan det

når krukorna med de törstande hortensiorna.

En av mina favoritblommor.

Och de verkar tycka om mig med.

Eftersom de är snälla och kommer tillbaka. År efter år.

 

Jag vickar på mina tår under tiden.

Känner mig nöjd med dagen.

Det kunde man kanske inte tro i morse,

när barnen otillåtet lekte tafatt på Ica.....

När alla chiafrön och dadlar i affären var slut....

Eller sen, därhemma, när de små försökte kvala in till

vem-kan-tjonga-till-sitt-syskon-mest-SM

och den gråhåriga mamman fick be dom att

gå direkt till rummen utan att passera GÅ....

 

 

Men efter regn kommer solsken, strand och bad.

Med höga vågor och tjugogradigt vatten.

Och med en mamma med ett barnsinne,

som trivs lika bra i vattnet som småfiskarna.

Som aldrig vill gå upp. Utan hoppa över vågorna

och slänga sig i vattnet - lite till, lite mera..

Som avslutar dagen med pizza hos vänner.

Med svett under armarna och sand i håret.

Vänner som inte bryr sig.

Vänner som man kan vara sig själv med...

 

Vem hade kunnat tro att det skulle bli såhär?