Sånt jag inte vill tänka på

Mitt i mörkret. Mitt i dubbelsängen.

På vänster sida ligger han. Vår prins.

Med täcket långt upp över öronen. Småsnorig. Och drar tunga stockar.

 

På höger sida ligger hon. Vår lilla sessa.

Försöker somna om.

Hon slingrar sina små ben runt mig. Gosar in sitt ansikte i mitt.

Lägger sina händer runt min hals.

 

Jag tänker att, det finns inget bättre än sådana stunder.

Stunder med de små. Stunder med kram och mys.

Stunder som man vill ska vara förevigt.

Då öppnar hon sin lilla tandkrämsdoftande mun och säger:

- Mamma. Vi kommer inte träffas varje dag.

- Jo, det är klart vi gör. Kanske inte riktigt varje dag. Men nästan varje dag.

-Nä, det kommer vi inte. Inte när vi är döda....

 

Det snörper hårt i min mage. Min hals. Mina ögon.

Jag kan inte tänka mig annat än att vi alltid ska vara tillsammans.

Att någon död aldrig ska skilja oss åt.

Att den här stunden jämt ska vara för evigt.

Att hon alltid ska stryka sina små händer längs mina armar.

Och att han alltid ska ligga nånstans nära.

Fast han nästan inte syns, under den stora hög med täcke.

 

Det är sånt jag inte kan tänka på.

Inte vill tänka på.

Även om hon egentligen har rätt. Och vi alla vet att det nån gång kommer ske.

Så vill jag inte tänka tanken.

Bara förlora mig i dom små armarna.

 

Amen.