Vi har det så bra, att vi glömmer bort det

Jag halkar efter, när lilla familjen beger sig bort mot årets sista fest.

Någon kommer på att de vill ha med sina hörselskydd till tolvslaget.

Så jag går tillbaka. Hämtar. Och skyndar efter.

 

När jag närmar mig, sköljer insikten över.

Att dom tre som går där framför mig på vägen, "tillhör mig".

Vi ingår i samma team.

Jag har en man som jag är gift med och som orkar stå ut med mig.

Och vi är lyckligt lottade. Två gånger dessutom.

Med en Big Bro och en lil´sis.

Två barn. Som valde att komma till oss.

Som man ibland tar för givet, fast man innerst inne vet så mycket bättre.

Som man ibland skäller på för mycket,

oftast för att stressen tar vid och tålamodet försvinner.

 

 

Jag är så lyckligt lottad med min lilla familj.

Att få ha dom omkring mig runt tolvslaget.

Säga adjö till det gamla och skåla in det nya.

Hålla lil´sis i handen lite extra, för att lugna oron för smällarna.

 

Smällarna och raketerna ja, vackert å titta på.

Men inte för alla.

Inte för djuren.

Och inte för människor från krigsdrabbade länder.

Det måste vara ett helvete nyårsafton.

Fylld av ångest, förknippat med krig.

Återupplevelser och kroppar som signalerar fara.

Som får kroppar att på nytt vilja fly.

 

 

Och här står vi och skålar i champagne.

Låter barnen glädjas åt några tomtebloss.

Och har det så bra att vi glömmer bort det.