Att lyssna utan att höras

Jag har tänkt på det där.

Hur svårt vi människor har nuförtiden att låta medmänniskorna säga sitt.

Att lyssna utan att höras.

Att låta någon prata till punkt,

utan att snabbt sticka in sitt eget mellan två meningar.

Som om det jag har att säga är viktigare,

än det vännen berättar för mig.

 

När jag var yngre var jag en mästare på att lyssna.

Ta ett steg tillbaka och visa respekt.

Så är det inte längre av nån anledning.

Men jag är knappast ensam.

Det har blivit en ful modernitet att prata i mun på varandra.

Bland såväl vuxna, som barn.

Att barn gör det, är kanske inte så konstigt.

För barn gör som vi vuxna gör.

Men vi vuxna borde veta bättre.

Lägga egoismen åt sidan.
Och passa på att andas under tiden istället.