Jag saknar det så förbannat mycket

Jag saknar det så.

Mina löprundor på morgonen.

Ett svalkande dopp i havet.

Känslan av att vara levande.

Känslan av kontraster.

Jag saknar att få springa hemåt igen.

Med blöta löpartights.

Och nya krafter.

Jag vet inte varför det tog slut där i början av november.

Jag tror det beror på att jag började känna att havet tog kommandot.

Hur det viskade mig i örat, att det börjar bli för kallt och kraftfullt för ensambad.

Så jag slutade av respekt. 

Och av en tanke att jag skulle bli sjuk om jag fortsatte kyla ner mig med kalla havsbad.

Men med facit i hand, 

så var jag fan så mycket friskare då. Än nu.

Kroppen orkade mer och jag mådde så mycket bättre.

Jag saknar livet som Sporty Spice.

Innan hon förvandlades till soffpotatis.

Jag saknar att kunna ge mig ut å springa eller träna,

utan att bli sjuk direkt efteråt. Varenda jädra gång.

Så jag börjar långsamt om på nytt.

En halvtimmes promis varje dag (eller liknande)

För långsamt leder väl också någonstans?