När man önskar att man fick till det tre gånger i veckan

Vi har påskat färdigt nu.

Inte vad det gäller lediga dagar, kanske.

Men med ägg, godis och släktmiddagar.

Igår träffade vi småkusinerna. 

Inklusive Lotta på Bråkmakaregatan.

Jo hon är en riktig Lotta hon.

Med en enorm charm.

Ett jäkla humör.

Och med studsbollar under fötterna.

Fast man kan inte annat än gilla henne, det lilla livet.

Hon, minstingen, i kusinkvintetten.

Själv önskar jag att jag också hade lite mer av de där studsbollarna under fötterna.

Idag är det mer....typ träben.

Men jag tar mig igenom mina fem kilometer.

Så många som jag vågar.

Utan att väcka liv i inflammationer som bor både här och där i min kropp.

Det är svårt det där.

Att röra sig lagom.

Att få igång en cirkulation, men att inte göra de skador man har värre.

En femkilometers runda en gång i veckan känns för lite.

När man egentligen önskar att man fick till det gånger tre.

Men en gång är bättre än ingenting.

Och långsamt leder också någonstans.