Saker att fundera över

När man hade semester,

förstod man inte att man orkade hinna med

 alla de där tusen sakerna som, man gjorde när man jobbade.
Och nu när man jobbar,

förstår man inte varför man inte orkade mer när man hade semester...

Det är konstigt det där.

Att man går från att pilla navelludd i åtta veckor,

till att återigen sporta åtta-till-fem-jobb och köra aktivitetstaxi -

lika snabbt som en bil accelererar från noll till hundra, på tre-komma-åtta sekunder.

Amen det är inte konstigt säger jag.

Att man somnar till i sängen redan halv nio en fredagkväll.

Fast att jag druckit både kaffe och Cola sen jag kom hem, tre timmar tidigare.

Det är rackarens svårt att hänga med i svängarna, ska jag tala om.

Ena dagen är sommar,

för att andra dagen vara höst.

Och jag som inte ens hunnit visa alla mina sommarbilder,

(och dessutom har svår allergi mot vinterhalvåret)

blir liksom både trött.

Och en smula förvirrad.

Så om vi backar bandet.

En så där sex veckor.

Då det typ var årets varmaste dag.

Då termometern visade trettio grader utanför Stockholm!?

Och jag gick omkring i jeans 

(ännu fler frågetecken och utropstecken)

och transpirerade som en kamel på Rosenhill.

Tillsammans med syrran, hennes-man-som-äger-tvåhundra-t-shirts,

han-jag-är-gift-med och en hög med svettiga ungar.

Då hela ligan åt vegetarisk lunch.

För det finns inget annat där att få.

Men det är liksom helt okej,

för den maten de gör där,

är så underbar att man kan tänka sig att bli vegetarian på heltid!

Då det fortfarande var gött väder. 

Då jag var så varm att jag till och med offrade mig för ett kvällsbad i Mälaren, 

fast jag var mer eller mindre var aprädd för att en snok skulle komma simmande där i insjön.

(Jo men det har hänt mitt i simskolan där kan jag säga)

Då, då det fortfarande var sommar på nåt slags sätt.

Och det inte fanns några väckarklockor som ringde så där onödigt tidigt...

 

Då, då när jag älskade livet lite extra.

Det är fint å ha sådan minnen.

Nu när höstrusket biter tag i en.

Sådana som får en att överleva den mörkaste tiden som komma skall.
För jag kan gilla hösten.
Det kan jag.
Men jag kan inte gilla att det är så evighetslångt till sommaren.
Igen.