Ridå ner

Jag går fortfarande på halvfart.

Husmorsgympan tog inte kål på det där sista bacillerna.

Det snarare brast lite till.

Utan att brista fullt ut.

När jag vaknar idag räknar jag först till två veckor, då jag inte känt mig riktigt frisk.

För att minuten senare, inse att jag är uppe i tre.

Och idag är det sommartidens sista dag...

Det finns en del människor som älskar att ställa tillbaka klockan.

Jo, på riktigt! 

Helt säkert! 

Jag lovar!

Fast själv tillhör jag inte denna minoritet.

(för det måste väl vara en minoritet, eller?!)

Jag lider snarare av detta.

På riktigt.

Det är som att dra ner ridån helt och hållet.

Det blir nästan svart. Och ångestfyllt.

För nu vet jag så definitivt att det där halvåret ligger framför mina fötter.

Ett halvår med sjuka ungar, sjuk man, sjuk kropp, 

 kyla, mörker, gnäll, lager-på-lager-till-förbannelse och jäkligt dåligt fotoljus.

Ett halvår på halvfart.

Ett halvår som jag bara ska igenom....

Men än är det sommartid.

Några timmar till.

Och idag firar vi världens bästa mamma och mormor,

 som i dagarna sladdar in till pensionsåldern.

Så jag pressar in mig i för tajta byxor.

Bara för att byxor är en bristvara i min garderob.

Förbannar den nyinköpta blusen, som tydligen har ett hål!?

Paketerar mig en gammal.

Stressar otrevligt på familjen.

Tar den handgjorda canvasen på kussarna under armen

och låtsas att jag går på helfart.

Lördag och firande alltså.

Precis innan det är dags att dra ner ridån.

Hepp!