Att ha en alldeles egen Bianca

Det är fredag eftermiddag.
Lil´sis är på aktivitet.
Så jag har Big Bro för mig själv.
En stund.
Ja helt ensamma är vi ju inte.
Det är vi.
Ett wienerbröd och en kanelbulle.
En vaniljlatte och ett glas O´boy.

Det är den där stilla fina stunden när vi får vara själva.
Där han läser högt (och frivilligt?!) för sin mamma.
I ett uterum, där regnet låter som en kulspruta på taket.
Fast ändå tryggt.
Och vänligt.

Kvällen ska ägnas åt taxi-party-körning för lil´sis.
Soffhäng.
Och åt reprisen av Wahlgrens.
Jo vi gillar Wahlgrens.
Det gör vi.
Vi har en del gemensamt.
Det har vi.
Som till exempel ett lika välstädat hem.
Och en dotter som påminner om Bianca.
Åtminstone när det kommer till inredning och stil....

Jodå, ibland får man suga i sig kommentarer som:

"Dom här handdukarna passar inte till vårt badrum!"

Jo.då.så.att.

Eller upptäcka att Violetta`s make-up-book ligger utslängd på tvättstället.

För att inte prata om tiden efter Gör-om-mig-dagen hos Emma.

Jo, nu ska ni får höra.

Sen jag kom hem därifrån, 

har Mini-Bianca gett sig själv i uppdrag att kommentera min stil.

O-C-E-N-S-U-R-E-R-A-T!

Det kan vara så att hon går och rättar till min lugg,

 för att det inte ser tillräckligt bra ut.

Säger att "den där blusen passar inte till dom byxorna!"

Eller som i morse när jag visade upp mitt nya kjolinköp och hon jublande säger:

"Den var fin! Nu börjar du hitta stilen!"

Mini-Bianca alltså.
Och jag.