Det kan vara att det är en historisk dag

Det kan vara så att jag vaknar upp en lördagsmorgon

 efter att ha sovit nästan tolv timmar!?

Att huvudet värker.

Att intorkat snor bosatt sig i min näsa

Och att det fortfarande stramar i bak-sida-lår-nerven.

Det kan också vara så att jag har anmält mig till ett femkilometerslopp.

Tillsammans med Big Bro.

Som också känner av små fladdrande inneboende snorkråkor i sitt näsnäste.

Och känner sig tveksam till dagens lopp.

Det kan vara så att jag har ytterst svårt att ta ett beslut.

Huruvida jag ska springa eller gå.

För det där med nåt mittemellan är inte riktigt min grej.

Så det kan vara så att jag beslutar mig tjugo minuter innan loppet,

för att mysspringa med Big Bro.

För att hålla honom sällskap i den trettioenminuterstakt han hade ifjol....

Jag menar, jag behöver ju inte ta i.

Som den snabbast okrönte löparregent jag faktiskt är i denna familj.

Men det kan faktiskt vara så, att det banne mig blir en historisk dag.

Att jag efter några hundra meter hamnar på efterkälke,

i god tro att pojkstackaren kommer ta ut sig för mycket.

Att han kommer dra benen efter sig vid tre kilometer och jag växlar upp.

Att jag ska springa jämsides de sista meterna.

Och ropa "kämpa på".

Som hans alldeles egna. Moderliga. PT

Fast egentligen är det så,

att Big Bro står och hejar på mig vid mål.

Utan ett minsta tecken av trötthet.

Att han sprungit nästan fem minuter snabbare är förra året!!!

Och klockar in sig på 26.56

Medans jag trillar in på 28.05.

Och jag för första gången under ett lopp får stryk av en familjemedlem.

Så det kan vara så att det är en historisk dag,

även om jag fortfarande har familjens bästa femkilometerstid genom tiderna.

Men att jag får vänja mig framöver att komma bakom.

I många år framöver.

Och när han muntert frågar om han får springa Midnattsloppet?

Kommer jag svara att åldersgränsen är tjugofyra