Att kanske ändå ta till sig av Dr Klara´s råd

Jag smakar lite på det där.

Tänker att det kanske inte är så dumt att göra,

så som Doktor Klara säger.

Att planera in en särskild dag i veckan att göra det på.

I det här fallet lördag.

Ja, lördag är en bra dag.

Jag har dragit mej för detta länge nu.

För att jag är så in-i-vassens otränad.

Jag försöker och försöker,

men orkar dåligt på mina träningspass.

Dessutom har jag inte ens lyckats med bedriften,

 att springa fem kilometer den här sidan nyår.

(ja men vad trodde ni att jag menade?)

(Min mamma läser ju det här. Och svärmor)

Så jag laddar med en banan.

Drar lite till på skiten.

Innan jag ger mig iväg. 

Jag känner mig som en tönt när jag springer.

Armar och ben fladdrar okontrollerat åt alla håll.

Jag är flowlös.

Och min aktersnurra där bak,

känns lika tung och otymplig som betongklumpen på en lyftkran.

De tio första minuterna är en pina.

Jag vet, att jag tidigare sagt att jag blir lycklig av att springa.

Men det är verkligen nåt gammalt.

Något helt ogiltigförklarat.

Något från ett tidigare liv.

Men jag gör det ta-mig-tusan.

Springer årets första halvmil.

För det är ingen annan som gör det åt mig.

Å konditionen blir inte bättre än vad jag gör den.

Så jag kör sportlördag idag.

Löpning till frukost.

Och innebandy till lunch.

Och det kan vara så,

 att jag tidigare yppade nåt om att seriespelet var slut.

Men det var inte sant,

å det var inte sant,

för däremellan kom visst en kvarglömd ombokad match.

Och t o m en och annan cup.

Men imorgon är det söndag.

Och då blir det kanske en annan sport.

Rallykörning till tippen.

Eller svart bälte i shopping.

Haaa-jaaaa!

Den som lever får se.

Hepp!