I ett försök att bli morgonmänniska

 

Jodå, livet börjar ordna upp sig.

Cykeln är åretfunnen på misstänkt plats.

Choklad, godis och kakor är lika med nolltolerans.

Men en helt sockerfri vecka, det är det inte.

Fast det har det heller inte varit tal om.

Citronvatten dricks och sömnen - tja.

Det var ju som jag räknat med. Det allra svåraste.

Igår när lampan släcktes visade uret 22.27.

Och det känns okej, även om det inte var prick tjugotvå.

Men en klar förbättring hur som helst!

 

Och jag kunde förstås sovit en timme längre idag p g a sovmorgon.

Men jag ställde klockan på sex-noll-noll.

För att pallra mig upp i tystnaden.

Dra på mig löparkläderna och powerwalka sju kilometer.

Ner mot stranden. Längs havsbrynet. Och hem igen.

Och jag gillar det där.

En nästintill folktom strand.

Och att känna att man kommit igång tidigt på morgonen, med nånting bra.

Så nu är det tack och god natt.

I ett försök att bli morgonmänniska.