Bilen rullar norröver. Genom ett halvgrått Skåneland, där regnet hänger i luften.
Jag kör genom byar, sådana som InredningsGuden verkar ha glömt bort.
Byar som är så långt ifrån där jag bor.
Byar som inte är highfashiondekorerade.
Där man inte tävlar med grannen om vem som har störst pool eller nyast bil.
Byar som är smått ödsliga, men skönt avslappnande på en och samma gång.
Jag svänger vänster av från riksvägen. Sen vänster igen. Och igen.
Därinne på Enkla Ting, strax efter mig, kommer hon. En av mina närmsta väninnor.
Hon som jag känt i tjugotre år! Det är fasligt lång tid det där.
Hon som är en av dom som känner mig mer än många andra.
Vi ses inte mer än någon/några gånger per år.
Talar sällan i telefon (det är mitt fel, jag pratar nämligen aldrig i telefon med någon)
Vi firar varken midsommar, nyår eller påsk ihop. Men vi vet precis var vi har varandra.
Och varje gång vi ses, fortsätter vi där vi slutade sist.
Så vi pratar. Precis som vi brukar. Konstant. I timmar.
Om att våga släppa kontrollen över våra barn.
Om hur mycket "osynlig" redigeringstid som läggs ner efter varje fotografering.
Charmen med att ha fyllt fyrtio och rätten över att faktiskt få göra som man vill.
Och om vi kan leva utan de vackra kopparna i caféet, eller ej.
Det är så jag startar min semester. På bästa sätt.
Med en chailatte - som jag blir obehagligt speedad av.
Och en tjugotreårig vänskap.
Mysigt med äkta vänskap. Jag har en handfull själv, som jag önskar jag träffade oftare : ) kram Sofia
SvaraRaderaÅh min kära vän. Tack för att du finns. Men vi pratar i telefon. I alla fall en gång om året 😂.
SvaraRadera