Jag mumlar för mig själv att "jag kommer fan inte bada utan långbyxor på i år"

Vi går hand i hand över parkeringshuset hårda golv.

Jag har "fått" ledigt från dagens taxichaffispass.

Lämna-på-innebandycamp. Köra-för-att-tanka-och-handla-mat.

Köra-och-köpa-ägg-hos-hönsbonden. Köra-hem.

Hämta-på-innebandycamp. Köra-till-Burger-King.

Köra-hem. Köra-till-sommarsimskola. You-name-it...

 

Det sägs att sommaren är på väg.

I alla fall för några dagar.

Och jag som är helt off på bikinifronten,

tar med mig lil´sis på en akut sommarshoppingtur.

Jag älskar de där stunderna,

när hon tar min hand i sin och det är hon och jag mot hela världen.

När jag vill tiden ska stannas och att det här ögonblicket ska vara för evigt.

 

Och det varar en stund.

Tills vi tar upp jakten på de små tygstyckena som ska dölja det allra heligaste på min kropp.

Och de där tygstyckena är så in i helsike små!

De tycks bara bli mindre och mindre för varje år som går.

Jag tar min "gamla" vanliga storlek.

Trycker in min rumpa i nåt som ser ut vara nåt i storlek för en åttaåring.

Alltså det går inte hur jag än vrider eller drar i det lilla tygstycket.

Jag mumlar för mig själv att "jag kommer fan inte bada utan långbyxor på i år."

Eller "jag skiter i bikini och tänker bada i vanlig behå och ett par rejäla Bridget-Jones-trosor"

Där allting får plats. Utan att hälften ramlar utanför.

 

Men mitt i all tygstyckepanik, så hittar jag den.

Nåt som är blått. Och randigt.

Där en hel bakdel får utrymme. Och som är hyfsat mycket jag.

Så mycket jag kan begära i en akutsituation i alla fall.

 

 

Och jag tänker att det är bäst att slå till.

För det kan vara sommar och badliv imorgon.

Och då är det ta mig tusan bäst att vara redo.