Berörd. Eller bara upprörd

Jag är inte där än.

Att jag orkar ta ner adventsstjärnorna i fönstren och skicka ut dom på vinden.

Jag hostar fortfarande som en pensionerad borstbindare och hade feber så sent som i natt.

Sju till tio dagar, sa sjuksyrran i andra sidan luren.

 Sju till tio dagar är det vanligt med feber.

Granen är åtminstone ute sen länge.

Den hade inte klarat sig ensam, under vår skidvecka.

Jag och Big Bro experimenterade med kameran och julgransbelysningen då.

Vissa blir säkert upprörda av bilden.

(Ni kan ta det lugnt, belysningen är LED och INTE varm)

Medans jag själv finner ett sådant lugn.

Älskar den.

På väg att bli smått religiös, när jag tittar på hans egenvalda position.

Jag hade tänkt mig den här bilden till ett inlägg i förgår. 

Tjugonde Knut.

Min pappas dödsdag. Big Bros morfars dödsdag.

Jag tror att jag haft lättare att acceptera det där än Big Bro.

Han älter det fortfarande ibland. 

Lil'sis har ingen aning. Hon var bara sex månader och har inga minnen alls.

Men Big Bro minns. Och han ifrågasätter ännu varför hans morfar rökte?

Rökte sig in i döden?

För det var det han gjorde.

Han dog inte av KOL.

Inte av lungcancer.

Han dog av förstörda lungor som cigaretterna trasat sönder.

Som resulterade i akut hjärtinfarkt.

Istället för att se fyra barnbarn växa upp och se ett femte komma.

Istället för att vara med på yngsta dotterns bröllop.

Istället för att leva livet.

Jag är inte bitter, även man kanske kan tro det av min ton.

Jag tycker bara att rökning är så fruktansvärt onödigt. 

Och uppmanar alla mina rökande vänner att fundera om det verkligen är värt det?

Amen.