Med armhålorna fulla av vitlök och Mamma Scans köttbullar

En efter en dänger flunsan till oss.

Först mig. Sen han-jag-är-gift-med. Och nu lil´sis.

Jag svettas som en tok. I tjok.

Går omkring och luktar som om jag stoppat armhålorna fulla med vitlök och 

Mamma Scans microvärmda köttbullar.

Hemmet ser ut som en misär.

Och jag tackar min lyckliga stjärna att våra barn är stora nog att klara sig någorlunda på egen hand,

 nu när han-jag-är-gift-med ångar febersvett i sjuksängarna.

Senast det hände var när Big Bro var ett och halvt. 

Och därmed var en betydligt mer ansträngd historia.

Jag tänker att det finns barn som dagligen lever i misär. På riktigt.

Barn som är barn till missbrukare. Eller psykiskt sjuka.

Som inte vågar ta hem kompisar. För att de skäms eller inte vågar.

Barn med tomma magar som försöker hitta nåt att stilla hungern med i ödsliga kylar.

Barn som hittar sina utslagna föräldrar i en soffa eller någon annanstans.

Barn som får vara förälder åt sin egen förälder.

Barn som inte syns. Hörs. Eller får bekräftelse eller kärlek.

Barn som inte får vara barn.

Det gör ont i hjärtat när jag tänker på det där.

På alla barn som lever i misär. 

På riktigt.