När man inser att man kan ha ljugit

 Jag kan ha ljugit.

Och sagt saker som, att jag inte gillar vinter.

Det är inte helt sant.

Det är det inte.

Skånsk, deprimerad och grå vinter.

Med alla förbenade sjukdomar.

Den gillar jag inte.

Men det här.

Hundspann mellan florsockertoppade dalomgranar.

(det var där och då, jag insåg att jag ljugit)

Längdskidåkning (för första gången på femton år!?) 

genom ett vinterkrispigt sagolandskap

Och utförs i finfina backar.

Åtminstone de med bra sikt,
eftersom jag har en förmåga att bli åksjuk annars.

Och det slog mig även att det kanske egentligen inte var slalomåkningen jag längtat mest efter.

Utan faktiskt snön.

Och nog kunde vi marinera oss i snö alltid.

Med ett snödjup på dryga metern.

Det var här någonstans som jag tog beslutet.

På en knäpptyst promenad längs längdåkningsspåret.

När den pe-em-ess-iga huvudvärken trilskades med mig så pass mycket,

att jag inte kunde ta mig ner för skumpiga backar.

Men promenad var som balsam för huvudet.

Och även åk på längden.

Även om jag svettades tre liter vatten.

Och ramlade framstupa på mage i lite för häftiga svängar.

Men tystnaden alltså.

Jag och skogen i ett.

I en stilla symbios.

Amen.