När man känner att det är dags att dra in till människobyn - ensam

Jag lämnar barnen.

Han-jag-är-gift-med.

Han-min-syster-är-gift-med.

Och deras normallivliga ungar.

Och öarna.

Jag drar in till människobyn.

Vi var förvisso här igår också.

Hela kvartetten.

Flängandes runt i huvudstaden, på ett sätt som jag inte alls hade lust med.

Jo, fika på Mr Cake hade jag inte velat vara utan.

Men detta ut-och-in-i-butiker är sällan min högsta önskan när jag är här.

Så jag åker som sagt ensam.

Snitslar mig vant in till stan med buss och tub.

Vissa saker sitter bara i,

även om jag lämnade stan för arton år sen.

Jag vandrar längs Strandvägen.

Ut på Djurgården.

Det är nästan ett måste när jag är i stan.

Och sånt lyckas man inte med två barn i denna trettiogradiga hetta.

Antingen smälter man bort som en snögubbe under promenadens slow-motion-takt.

Eller blir man ihjälsnackad av två som låter som Kalle Anka och aracuan på julafton.

Sen tar jag båten över till Slussen.

Och spenderar timmar på Fotografiska.

Inspireras.

Förälskas.

Och tänker att det är tur att jag är själv här.

För de andra hade inte orkat med mig.

Mina ben tar sikte på en keramiker på Åsögatan.

Jo jag har ju en fäbless för muggar och porslin.

Och dalahästar.

Men hon har åkt till Skåne!?

När jag nu äntligen lyckats ta mej till höjderna på Söder.

Så då hamnar jag istället på nåt konstigt sätt i Vita Bergen.

I de stillsamma Vita Bergen, som är väldigt mycket mer gröna än vita.

Faktiskt.

Och på Kajsas i parken

För att magen värker av hunger.

Och strupen är torr som sandpapper.

För det är nåt sånt som behövs.

Innan jag pallrar mig tillbaka till öarna.

Innan jag lämnar människobyn.
I mitt egna sällskap.
För den här gången.