Att ha nåt gemensamt med Pernilla Wahlgren

Det är sportlovsfredag.

En ledig fredag.

Och en bättre fredag.

Vi väntar besök.

Av Ståkkhålmarna.

Tillika min syster och en bunke barn.

Och kanske en och annan mormor också.

Solen skiner in i uterummet.

Jag riggar för eftermiddagskaffe därute 

- årets första -

och bakar äppelpaj.

Lil´sis påtalar att vi ALLTID bjuder kusinerna

på just det - äppelpaj.

Jag nekar, men inser att det faktiskt 

kan ha varit just det jag bjöd på förra gången. 

Också.

Men det är gott.

Och går snabbt att göra.

Jag är lite som Pernilla Wahlgren där - 

blir alltid klar p.r.e.c.i.s innan gästerna kommer.

Det är inte så att jag sitter och rullar tummarna sista kvarten.

Näpp - jag tajmar in det lite lagom.

Ibland kanske t o m med mascaran i handen,

 när folket ringer på dörrklockan.

Efter fikat drar hela klungan söder ut,

över kanalen.

Till Skanörs hamn.

Där båt- och strandlivet ligger öde.

Där en bunke kusiner får springa av sig.

Akta sig för att trilla över kanten.

Leta bärnsten.

Och samla på sig D-vitamin.

Och där sitter de där två.

I vårsolens sken.

Min systerdotter som är fyra månader äldre än Big Bro.

Med en mamma som är fyra år yngre än mig.

Det är konstigt det där - hon är inte bara en cool ambulanssjukvårdare,

 som kör racerfart med en tre ton tung pling-plong-bil.

Nä, hon är dessutom tonårsmamma!

Min lillasyster!

Hur hände det?

Men solen skiner.

Fåglarna kvittrar i gryningen.

Och Ståkkhålmarna angör Näset.

Nog är det vårtecken alltid!

Hepp!