Att dra nåt gammalt över sig

Vårkänslorna fortsätter att frodas.

Förökar sig.

Det kan till och med vara så,

 att vi denna söndag bjuds på årets hitintills ljuvligaste dag.

Jag rotar fram min ålderstigna baddräkt.

Kliver i den och drar nåt gammalt över mig.

Jag köpte den för några år sen,

samtidigt som jag investerade i ett 30-kort i simhallen.

Det kortet har gått ut för längesen,

fast det typ var tjugofyra gånger kvar.

Det är inte riktigt min grej det där.

Simhallar.

Jag simmar ju som en kärring.

Och simhallar de är vad de är - bacillhärdar.

Men kallbad går bra.

Fördelen med att bada från kallbadhus är att ingen kommenterar detta.

Men så fort man stiger ner från bryggan eller vid kanalen,

ska nån påpälsade jäkel kommentera nåt.

"Det var inte många simtag, det där!"

halvpiper en man i sjuttioårsåldern. 

Sittandes på en bänk och precis lutandes över planket vid piren,

 för att se så att allt har gått rätt till.

Och att jag verkligen doppat mig.

"Jag simmar inte så långt i februari",

svarar jag tillbaka.

Det är nackdelen med fint väder.

Att halva pensionärsdelegationen ska sitta ute på första parkett,

på bänkarna utanför snobb-bastun som varken de eller jag har nycklarna till.

(Nä då måste man bo på di fine gatorna)

Och ska ifrågasätta eller berätta nåt.

Till exempel om hur svårt det är att få bort sanden,

 när fötterna är fuktiga.

Jo-jag-vet-men-jag-har-badat-förr-och-har-mina-tricks-och-jag-har-inte-bett-om-att-få-prata.

Men doppet gör underverk.

Väcker min kropp till liv.

Andas genom varje por.

Och hade mannen bara varit tyst -

hade det varit som balsam för själen.