Stå på dig. Annars gör någon annan det.

Jag har alltid tänkt att man kommer längst med,

 att vara ärlig och snäll.

Det är det, vi lärt våra barn.

Och att vara en bra kompis.

För det är det, jag tycker är den allra viktigaste egenskapen.

Att vara en bra kompis och att kunna möta andra.

Men jag inser också att den egenskapen kan missbrukas.

Anpassningsbara, snälla människor är de som utnyttjas

för att "lösa" problem.

Medans den besvärliga,
den-som-stör eller den-som-skriker-högst, 

också oftast är den som får som den vill.

Det.är.så.det.ser.ut

Jag undrar om jag gör rätt,

som väljer att uppfostra mina barn så.

Anpassningsbara, snälla, diplomatiska?

Sådana som också kan bli trampade på?

Problemlösare?

Jo det har varit en pissig vecka,

det har det.

En stressig vecka.
Huvudvärk.
Hämtmat.
Magkatarr.
Utvecklingssamtal.
Mer hämtmat.
Och ännu mer utvecklingssamtal.
Och en vecka,

där anpassningsbarheten överrumplades.
Igen.

Idag hyllar jag mig själv.

Den bästa kvinna jag vet.

(plus min mamma)

Jag skämmer bort mig.

Impulshandlar på min lediga dag.

Struntar i det dåliga samvetet om att konsumtion är dåligt för miljön.

Kör rallyfart mellan våningarna i parkeringshuset.

(jo, jag har koll och är grym på det)

Jag spottar som karl.

Sjunger högt och falskt i "knarkarbilen" till Shallow.

Jag köper blommor till mig själv.

Trycker i mig en semla.

Och tänker att jag duger bra som jag är.

För jag är ärlig och härlig.

Även om, kanske lite för mycket anpassningsbar.

Men jag tänker stå på mig.
Annars kommer nån annan göra det.