Fästligt på midsommar

Det är kanske dags att redovisa midsommar.

Efter att bilderna gonat till sig lite, 

i färdig-redigerade-boxen.

Ungefär såhär såg det ut!

Nio glada vuxna i en koregraferad skål.

En tionde vuxen bakom gluggen.

Och fem barn som mest hängde över mobiltelefonerna.

Men ändå välvilligt tittade ut vid lekarna och måltiderna.

Framförallt om den innehöll efterrätt.

Snyggaste killen,

 med midsommaraftons snyggaste tisha!

 

Och två sköna bönor.

Tillsammans med två somriga glasstårtor.

Jag sa ju det.

Efterrätt - lika med - socialisering.

Men det är så det är med ungdomarna,

nuförtiden.

De har fullt upp med att lösa olika strategier,

 i en värld, som vi föräldrar inte riktigt förstår

Medans vi försöker använda våra strategier,

gällande saker vi inte heller har koll på.

Tex det här med ålderssyn när solen skiner.

Vadå, less is more?

Men jag kommer minnas denna midsommar på så många andra härliga sätt.

Glädjen.

Skratten.

Lekarna som plockar fram barnsinnet. Och tävlingshornen.

Tjejernas sug efter revansch nästa år.

De tappra försöken, att lära gamla hundar flossa

Och Karsten Torbjers snapsvisor.

Nu kåmmer sommarän, ällt känns så brä!

Kåm brännemäned.

Tåfflor av Foppö och flintä vär dä´

Kåm hellregn och sunkig playa

Kåm myggbett och bajemaja

Kåm tyska nudister, kåm dyng-e-räk

Ute vår häge

Alltså, jag är inte så bra på sånt där.

Att dricka alkohol.

Men jag sjunger gärna snapsvisor.

Även om hellre, än bra.

Så, så mycket festande för min del blev det inte.

Det fästligaste var kanske ändå, fästingen.

Den som våldfördes sig in i mitt knäveck.

Inte så fästligt alls egentligen.

Det var nog snarare hans åsikt.

För jag tyckte inte att just DET, var något fästligt alls.

Faktiskt.

Inte det minsta.

Men det andra.

High five!