Sånt man inte kan veta

Jag blickar ner på mina ben.
De är torra och fnöskiga.

Tårarna expanderar i ögonvrån.
Sväller och väller över ögats kant.

Benen.
De jag vaxade häromkvällen.
All by my self.

Det gick inte som jag kalkylerat med.

De är fortfarande stubbiga och har hårstrån som överlevt.

De är kvar.
Men hudfärgen är borta.
Alltid är det nåt.

Även om det blev rackarns fel.

Men det är inte därför tårarna faller.

Vi sitter på tåget. Jag och lil'sis

Tåget till Bromölla.
Ifö cup.
Och Big Bro.

För att se honom spela. Eller få se honom över huvudtaget .

Hela veckan har han varit på innebandyläger.
Och sen direkt försvann han till andra sidan Skåne.

Marsch pannkaka.

Det är inte heller därför jag gråter.
Jo jag har saknat honom,
det har jag.
Och jag kommer glädjas över att få se honom igen,
det kommer jag.
Men det tårarna,
det är helt och hållet Stina Wollters förtjänst.
Hennes sommarprat - wow.
Det är liksom helt omöjligt att inte bli berörd.
Eller gråta.
Även om jag sitter på ett tåg och försöker, obemärkt,
att torka mina våta kinder.
Utan att någon ser.
Det går sådär....
Fast det är ju sånt man aldrig kan veta.

När jag sitter där på tåget och gråter,

har jag heller inte en aning om att Big Bro´s och lagets kämpande 

just då, inte räcker hela den matchen.

Jag vet inte heller att matchen som vi senare kommer att heja och titta på

kommer att bli en vinnande sådan!

Att killarna ska spela i semifinal,

tillsammans med det andra Höllvikenlaget.

Att de kommer hoppa runt tillsammans hand-i-hand,

som kalvar på grönbete.

Medans stolta föräldrar hoppar och klappar händer av glädje.

Jag vet inte,

 där på tåget,

att vi ska börja tissla och tassla.

Om att kanske, kanske kommer våra killar mötas i en final.

Och ingen vet alls, 

att de kommer vara så nära.

Sååååååå nära!

Att mötas om ett guld och ett silver.

Men det blir inte så.

Och det kan förstås ingen annan heller veta.

Att det kommer bli ett silver.

Och en fjärdeplats.

Nä det är sånt man inte kan veta.

Och även om det blir en del besvikelser.

Och spruckna förhoppningar.

Så kommer det vara kämparanda.

I trettio graders värme.

Och en fantastisk insats av dem alla.

För det kan man veta.

För jag blev själv helt slut av att sitta och heja i en solstol.

Jodåsåatt.