Efter sju osminkade dagar,
kletar jag på mig lite svart runt ögonen.
Sätter mig i bilen.
Tillsammans med de andra.
Och far till Stockholm.
Därmed går startskottet för årets Sverigetour av stapeln.
Stockholm.
Stenhamra.
Furudal.
Sälen.
I den ordningen.
Men Stockholm alltså.
Ännu en gammal hemstad.
Jo det värker i hjärtat efter att få luftas där i ett dygn eller två.
Kanske fler.
Vi bor på hotell.
Ett av dem jag varit sugen på så länge.
Ett hotell, där jag kränger i mig av mängder med supergod frukost.
Njuter av dess interiör.
Men som för övrigt inte lever upp helt till mina förväntningar.
Också leker vi Familjen Kulturell.
En lek som uppskattas mer av de vuxna än barnen.
En lek som bland annat består av ett besök på Fotografiska.
Jamen visst,
ni kan ju bara se framför er vem som går först i täten
och leder in familjen på det här stället.
I.love.this.place!
Och jovisst, Vincent Peters moviestar bilder tilltalar även de små.
Framförallt om det är avporträtterade fotbollsspelare.
Men James Nachtwey´s Memoriautställning
håller vi vuxna för oss själva.
Full av den hemska verkligheten.
Krig och orättvisor.
Men vilken fantastisk fotograf och förmedlare han är!
Det är helt omöjligt att oberörd gå ifrån hans utställning.
Omöjligt!
Det är då jag på riktigt inser att vad en riktig fotograf är.
Här finns ingen plats för några omtagningar.
Det är här och nu.
En fotograf som viger sitt liv att förmedla.
Som riskerar sitt liv....
Samtidigt är det också genom hans bilder,
som jag inser hur sjukt lycklig jag är som föddes just i detta land.
Och hur sjukt dåligt jag mår över alla andra som inte gjort det.
Sen vandrar vi fyra hem till hotellet igen.
Genom Gamla stan.
Genom julinatten.
Tillbaka till hotellet som inte helt lever upp till mina förväntningar...
#whoreallycaresaboutit
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar