När det skaver

Det skaver och kliar i kroppen.

Olustkänslan växer sig större.

Och kanske även tjurigheten.

Det är en sån där söndag, 

då jag cyklar ner till stranden för att koppla av,

men inte får ro.

En söndag då hjärnan vill prestera,

men kroppen inte kommer till skott.

När jag försöker vara social,

men inte orkar prata.

När jag önskar ta ett steg framåt,

men ramlar två tillbaka.

En söndag, då hela jag känner mig obekväm.

Som en trotsig treåring.

Fast i barnsitsen, på en kundvagn.

I en stickig, tajt jädra tröja....

Jag har nya löparskor.

Igen.

Som jag vill prova.

Men inte vågar.

Jag vill springa,

men är rädd för att ställa till det för ryggen.

Just när Gud är på semester.

Men tänk ändå.

Kanske, bara en liiiiten liiiiiiten runda.

Bara två kilometer.

Kanske tre.

Kanske?

Kan det vara så farligt?

Kan det vara så farligt att springa tre kilometer

och sen känna the flow och ingen smärta alls?

Och bara "råka" fortsätta lite till.

Fortsätta hela vägen ner till bryggan.

Doppa sig i evighetens hav.

Och känna hur hela kroppen och huvudet tvättas rena?

Hur skavet suddas ut?

Och kliet i kroppen, byts ut mot ett brett leende?

Känna sig fullständigt ensam en stund.

Fri.

Och med en rejäl dos feelgood istället?

Nä det kan det inte....

Och det kan vara värt en baksmälla dagen efter.

Iallafall en liiiiten.

Amen.