När du möter mig i dörren morrar jag bittert.
Drar till på en rad fula ord.
Jag säger att det är inte ditt fel. Men jag är så trött och less på det här.
Dessa jäkla baciller som bara kommer. Om och om igen.
Du säger att du förstår och känner likadant.
Jag har försökt hålla modet uppe länge.
Men nu dalar det rejält.
Doktorn hittar halsfluss.
Bättre upp kanske, än den lunginflammation som jag tror att Big Bro har fått.
Och själv känner jag, hur bacillerna åter igen kryper in under skinnet på mig.
Och bitterheten, den ljuva förbannade bitterheten bryter sig kraftigt upp.
Likt en maskros, som tar sig igenom tjock asfalt.
Bitterheten som jag tycker är så ocharmant.
Som jag tycker vissa har alldeles för mycket av.
Som jag i många fall tycker att man kan göra något åt.
Dock inte alltid.
Så jag försöker hitta bot mot bitterheten.
Anmäler mig till ett långt lopp.
Längre än jag nånsin sprungit.
Men som jag tänker kanske ger mig lite jädrar anamma.
Som inviger mig om hopp om friskare, sportigare tider.
Jag tittar på Vee Speers underbara bilder.
Försöker hitta någon att sällskapa min svarta ängel i sovrummet.
Det är svårt å välja. Känslan av klockrent är inte där.
Det är då jag inser att den vackraste av alla änglabilder -
är en som jag själv har i min egen bildskatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar