När man har nåt speciellt man vill fira

Jag bakar Pollykaka.

En sån där som är rackarns god!

Fast att den ser ut som en sprängd vulkan på ovansidan.

För imorgon är det min tur,

att dra mitt strå till fredags-fike-stacken.

På jobbet.

Och man får absolut bjuda på köbekagor, det får man.

Men jag har ju nästan lite tvångssyndrom på sånt där.

Jag har så svårt att motivera mig till att köpa kakor,

när jag vet att jag kan baka.

Och att mina hembakade blir uppskattade?

(okej, förlåt, jag skröt visst lite nu)

Så Pollykaka alltså.

Jo det fick bli en sån idag.

Egentligen fanns det visst önskemål om Dumlekolasnittar.

Men så "mutade" 

 jag en av mina stackars kollegor med sådana för nån vecka sen,

(läs: försökte få henne att överleva en jobbig vecka)

och det blev visst lite överdos av denna.

Så Dumlekolakakor får vi kanske låta ligga i karantän ett tag.

Och när man tänker efter så var det lika bra.

För i tisdags, efter tantgympan, klämde jag de två sista!

(varför gör man sånt när man är nytränad? Va? Va?)

Men det är desto svårare att göra efter kvällens

skit-jobbiga-tränings-pass....

För inte kan man ta en bit av Pollykaka i form inte.

Och sen servera det som blir kvar.

Nä, det går verkligen inte för sig.

Och egentligen, vet jag inte varför,

 jag blandar in träning och kakor i det här inlägget.

För egentligen, vill jag bara berätta att februari är så gott som finito!

Yeay!

Hipp, hipp hurray!

Och även om man kanske inte vågar ropa hej än,

så har jag iallafall överlevt ytterligare tre vintermånader.

Och ljuset är här!

Imorgon är det friyay!

Och jag lyckades träna ikväll.

Utan att glufsa i mig kakor efteråt.

Visst är det väl nåt att fira?