Ibland tänker jag på Martin. Sju år.
En av mina första elever.
En lång och smal kille.
Med beigeaktigt utseende och glasögon.
En kille som några skulle uppfatta vara i riskzonen som mobbingoffer, eller bortglömd.
På grund av hans utseende...
Martin, han som någon skulle kunna skrika "glasögonorm" efter...
Det är honom jag tänker på ibland.
Han, som gjort så stort intryck på mig.
Han, som jag önskar var förebild för många skolbarn.
Han, som var respekterad och populär för den han var.
Inte pga materiella ting, som senaste mobiltelefonen.
Eller asdyra, ofunktionella märkeskläder på skolgården.
Eller för en tuff jargong och nonchigt sätt.
Eller för ett taskigt språk som lett till en SM-vinst i "jag-kan-flest-svärdomar-och-fula-ord".
Nä, han var omtyckt för att han var en sjysst kille. Mot tjejer och killar.
För att han var omtänksam och rättvis.
För att han var en bra kompis.
Och för att han kommer bli en fantastisk make och pappa en dag.
För rätta mig om jag har fel, men det är väl det som är viktigast -
att man är en bra kompis?
Sen om man som vuxen blir hjärnkirurg eller städare,
det spelar ingen roll.
Men att vara en bra kompis, det är det jag försöker lära mina barn.
Och jag hoppas att det ska räcka för att de ska bli accepterade hela livet.
3 kommentarer:
Jag håller så med dig i det du skriver och man vill ju att alla ska bli älskade och respekterade för den de är.
Kram Jennifer
Det här är det absolut viktigaste man kan lära sina barn. Tyvärr är det inte alla som tänker likadant, vilket jag tycker är jättekonstigt!
Kram Helena
Jag blir alldeles tårögd. Så fint! Och håller med dig fullt ut. Har alltid fokuserat mycket på att lära barnen att vara goda människor! Skönt att dina elever, som kanske inte har såna föräldrar, har dig!
Kram Lena
Skicka en kommentar