Det kan vara att det är en historisk dag

Det kan vara så att jag vaknar upp en lördagsmorgon

 efter att ha sovit nästan tolv timmar!?

Att huvudet värker.

Att intorkat snor bosatt sig i min näsa

Och att det fortfarande stramar i bak-sida-lår-nerven.

Det kan också vara så att jag har anmält mig till ett femkilometerslopp.

Tillsammans med Big Bro.

Som också känner av små fladdrande inneboende snorkråkor i sitt näsnäste.

Och känner sig tveksam till dagens lopp.

Det kan vara så att jag har ytterst svårt att ta ett beslut.

Huruvida jag ska springa eller gå.

För det där med nåt mittemellan är inte riktigt min grej.

Så det kan vara så att jag beslutar mig tjugo minuter innan loppet,

för att mysspringa med Big Bro.

För att hålla honom sällskap i den trettioenminuterstakt han hade ifjol....

Jag menar, jag behöver ju inte ta i.

Som den snabbast okrönte löparregent jag faktiskt är i denna familj.

Men det kan faktiskt vara så, att det banne mig blir en historisk dag.

Att jag efter några hundra meter hamnar på efterkälke,

i god tro att pojkstackaren kommer ta ut sig för mycket.

Att han kommer dra benen efter sig vid tre kilometer och jag växlar upp.

Att jag ska springa jämsides de sista meterna.

Och ropa "kämpa på".

Som hans alldeles egna. Moderliga. PT

Fast egentligen är det så,

att Big Bro står och hejar på mig vid mål.

Utan ett minsta tecken av trötthet.

Att han sprungit nästan fem minuter snabbare är förra året!!!

Och klockar in sig på 26.56

Medans jag trillar in på 28.05.

Och jag för första gången under ett lopp får stryk av en familjemedlem.

Så det kan vara så att det är en historisk dag,

även om jag fortfarande har familjens bästa femkilometerstid genom tiderna.

Men att jag får vänja mig framöver att komma bakom.

I många år framöver.

Och när han muntert frågar om han får springa Midnattsloppet?

Kommer jag svara att åldersgränsen är tjugofyra 

Att träna karaktären

I det tysta november inhandlar jag mina första två julklappar
och börjar snegla på lussebullar och nytt julpynt.
Jag funderar på om vi behöver nåt nytt
och om jag lyckas förhandla bort de blå kulorna på vinden, även detta år.

I det tysta november tränar jag också på karaktären.

För bra karaktär är inte min bästa sida det här året, 

vare sig det gäller snask, sömn eller träning.

Jag stämmer väl in på Olgas teori.
Jag är en sån där all-in. 

Men så fort jag stöter på patrull ger jag upp.

Och tänker att då kan jag lika gärna fortsätta leva i synd.

Om jag bestämmer att jag ska lägga mig och sova klockan tio, men klockan ändå blir elva,
 så tänker jag att jag lika gärna kan vara upp lite till. 

Eller om jag tänker att jag ska låta bli att äta sötsaker under veckorna, 

men tar en chokladbit på onsdagen - så legaliserar jag helt plötsligt för mig själv att jag kan mula in en hel chokladkaka både onsdag- eller torsdag kväll och skjuter upp "mitt nya liv" till nästa måndag.

Igen.

För om jag är dålig på bra karaktär,

så är jag en förtjusande mästare på ursäkter.

Så jag övar på en bättre karaktär.
Med en ny sak per vecka.
Förra veckan bestämde jag mig för att gå till sängs åtta timmar innan larm(håvetet) ringer.
Den här vecka plussar jag på med en strävan om 30 min motion per dag.
Och att hålla tassarna borta från onödigt sött.

På gammalt yogaspråk sägs det ta 40 dagar innan kroppen lärt sig en ny vana.
So I'm just hanging in there.
Tränar på karaktär.
Och tålamod.....

Sat nam!

Att vara förbannat bitter. Och slå hål på myten.

Den har funnits där ett tag.

Känslan av lite stick i halsen.

Någon slags torrhet i svalget.

Jag fattar att det är nåt på gång.

Att jag troligtvis inte kommer undan.

Så jag tar mitt förbannade högerben. 

Chansar.

Springer tre förbannade kilometer.

De gör ont.

Varendaste litet steg känns.

Jag kopplar bort smärtan och kopplar in pannbenet.

Bara matar på.

Jag.vill.så.hjärtans.gärna!

Jag vill känna kontrasterna mellan svett och svalka.

Jag vill njuta septemberbad.

Jag vill låtsas som ingenting.

Låtsas att jag kan springa utan att ha ont.

Och jag vill ta tillfället i akt innan förkylningsskiten bryter ut....

Jo, efteråt hostar jag lite också.

Lite lätt. Lite torrt.

Och jag vet precis var den kommer ifrån.

Jag har torkat näsor med mer grönt bakteriellt snor än ni kan tänka er.

I en och samma näsa.

Jag har ätit mat som det hostats på åtta gånger i minuten, på ett skällande sätt.

I en och halv timme per dag.

Och jag har hört småbarnsföräldrar som säger att det är så jobbigt att stanna hemma när deras små käraste är sjuka....

Tough shit tänker jag.

Men det ingår liksom i föräldraskapet.

Det ingår att sitta vaken på nätterna, mer än man önskar.

Det ingår att vara orolig och att trösta mer än vad man kanske orkar.

Och det ingår sjuka barn.

Framförallt de två, tre första åren.

Been there. Done that.

Den enda måttstocken idag tycks handla siffror.

Över trettioåtta.

 Eller under.

Jag kan försäkra er att om jag jobbat på kontor och jag hostat i min kollegas mat åtta gånger i minuten. Frukost, lunch och kafferast hade jag varit helt slut...

Och kanske hade jag också fått en snyting....

Och jag kan försäkra alla att pedagogers immunförsvar inte är vattentäta.

Vi blir också sjuka.

Oftare än man kan tro.

Då är det vi som festar till det på karensdagar och med mindre personal till era barn.

För att någons jobb upplevs viktigare än någon annans.

För att det är jobbigt att vara hemma med sjuka barn.

På tusentals olika sätt.

Fast det enda dom vill är att få vila och vara sina föräldrar nära.....

Amen.

Ett bittert sådant.

En önskan om att få njuta fullt ut

Som vanligt ligger jag i vattnet och guppar.

Nitton grader varmt och den här veckan har jag badat fem dagar i sträck i oceanernas stora badbalja.

(Kämpinge-Kämpinge-Ålabodarna-Ljunghusen-Kämpinge)

Vem har rätt att klaga?

Medans jag guppar runt i vågorna funderar jag på vad som händer med bloggen 

när det inte längre är badbart?

Kommer det bli alldeles tyst här inne och på Instagram då?

För är det inte så, att det är jädrans massa bilder och tjat om just bad?

Från att tidigare ha varit en mespropp när kommer till havsdopp 

och sen blommat ut totalt till en badtok - på bara ett år.

Jo bad, det känns numera som meningen med livet! 

(tillsammans med man, barn och vänner förstås)

Tidigare sprang jag för att må bra och hålla mig i trim.

Nu försöker jag springa bara för att få bada!

För att få känna dessa underbara kontraster.

Tre kilometer. Det är inte långt.

Det känns löjligt lite när man är van att springa längre.

Även om vi inte snackar halvmaror i jämförelse. 

Men det gör så gott i själen, där på bryggan.

Även om det gör ont i benet.

Helt plötsligt känns mål som Göteborgsvarv och liknande helt oväsentligt.

Jag vill bara kunna springa till bryggan och tillbaka.

Bara få ta tidiga morgondopp året runt.

Tills istapparna hänger som julgransslingor i byxsluten kring anklarna.

Gode Gud, gör så att jag kan njuta av löpningen igen.

Amen.

En annorlunda baksmälla

Igår, tidigt morgondopp från bryggan.

(Innan pansjånärmaffians intåg)

Idag, eftermiddagsnapp på trädäcket.

Det är vad orken räcker till så här dags.

Ni vet ju vilken urusel högerkropp jag dragit runt på i sommar.

Gud har försökt reparera med magiska händer och sitt trollspö.

Men hexet lever kvar.

Det är bättre. Men absolut inte bra.

Så man kan tycka att en trasdocka som jag, ska hålla sig hemma i tv-soffan

en lördagskväll och vila upp "tant", istället för att vara ute och ränna på stan i mörkret.

Men ni vet, Midnattsloppet och jag. Vi har nån sorts kemi.

En dragningskraft som jag har svårt att stå emot.

Så jag laddar hela dagen.

För Om. Ifall. Att.

För årets sista mil.

Med strand och bad.

Pasta och vatten.

Energibars och dito dricka.

Och en stor nypa beslutsångest.

Fram och tillbaka.

Två timmar innan, bestämmer jag mig för att testa.

Bara för att just det här loppet är så rackarns kul.

Orkar jag inte, så får jag helt enkelt bryta.

Det är förvisso inte min stil.

Men jag tänker att det kan ju också vara en nyttig lärdom.

Så jag sätter upp ett mål.

1. Att ta mig runt.

2. Att springa hela vägen.

3. Att springa snabbare än syrran. 😉

4. Att springa under timmen.

Det sätter jag upp först efter 3 km. 

Då jag fortfarande har en snittid på strax över sex minuter per kilometer......

Idag har jag en annorlunda baksmälla.

Men det har alla med betongkeps också. Efter gårdagens kräftskivor.

Jag tar mig fram i snigelfart.

Jag har just så ont som jag trodde jag skulle få.

Hela jag doftar liniment.

Ungefär som Vicks.

Jag tänker att jag lätt skulle kunna praoa som en sån där näsinhaltor.

Som man hade när man var liten.

Åtminstone till en snorig jätte.

Hur det gick?

Jag tog mig runt.

Jag sprang hela milen.

Och snabbare än syrran.

Jag sprang på 57.51.

Jag är grymt nöjd med min prestation.

Och tänker på alla gånger jag faktiskt log under loppet.

Hur jag till en början blev omsprungen av alla.

Men hur jag förvandlades till en omlöpningsmaskin vid fyra kilometer.

Jag är pigg och glad.

Mest glad kanske.

Amen

När man får hänga med en världsstjärna

Vi hänger i innebandyhallen. Hela trion.

Det är summercamp för Big Bro. Hela veckan lång.

Fast idag är den dag som räknas mest.

Dagen då det händer.

Då världens bästa spelare och årets skyttekung är på plats.

Rasmus Enström och Alexander Galante Carlström.

Say no more...

Det är typ fett tungt att få spela och träna med just dom killarna, sina favoritspelare,

 när man snart ska fylla tio år.

It's almost like a dream. 

Så papper och penna är med i ryggan idag.

Och en mamma till fotograf.

Jo sådana dagar är det bra med en mamma som viftar med kameran jämnt och ständigt.

En sådan dag, då världsstjärnor hänger med helt vanliga stjärnor.

Bästa slogan ever.

Det handlar inte om längden

Det handlar inte om längden.

Inte heller om hastigheten.

Det handlar om medvetenhet i varje steg.

En avslappnad käke och fromhet mot nacke och axlar.

Om att ta sig ur de utmattades grotta

och slussas till balans.

Det handlar om att ta det försiktigt 

och att komma tillbaka.

Att nå målet och bli ett med vågorna.

Det blir jag.

Ett med vågorna.

Som ett barn på julafton.

Iallafall när jag "surfar" på vågen.

Gång efter gång.

Det handlar om att känna sig levande.

Att med staplande steg bli SportySpice igen.

Utan smärtor i kroppen.

Det handlar om att springa hemåt,

fastän det värker i axel och nacke.

Att springa hemåt,

med Darin i lurarna. På svenska.

Allt handlar egentligen om att hitta tillbaka.

Till kreativiteten.

Och balansen.

Och att göra saker rätt.

Utan prestige.

Veckans bästa prestation

Jag blir med nya löparskor.

Ni vet sådana där i manlig (!?) modell.

 Eftersom jag har så stora, och tydligen okvinnliga, fötter.

Sådana där som jag tycker är mindre snygga i sin färg,

men ändå är dom bästa för mina fötter.

Jag är nästan beredd köpa den kvinnliga varianten, bara för dess skönhets skull.

Men när Herr Expedit frågar om jag ska "gå och vara snygg i dom eller springa skönt?"...

Då är det mer som schack matt. Damn - han har rätt.

Snygg får jag väl försöka vara annars. Typ.

Men veckans bästa löparprestation står dock lil´sis för.

Snabb som en vessla springer hon sig till en pokal och en andraplats på Kalvinknatet.

Där har jag mycket att lära.

Men jag och han-jag-är-gift-med är stolta som en tupp och en höna.

Stolta över vår lilla snabba böna.

V E C K A   T J U G O E T T
Måndag   -  v i l o d a g
Tisdag   -    Busruset (1km löpning) - 2 km pw - 5 km löpning
Onsdag  -   3,5 km pw
Torsdag  -   5 km löpning - morgondopp - 2 km löpning
Fredag   -   v i l o d a g
Lördag  -    10 km löpning -dopp- 2 km pw
Söndag  -   2 km löpning i barnens takt - dopp - och en retur på 2 km löpning med Big Bro

Det är bara galningar som gör sånt

Jag vaknar upp.

Känner tyngden i min kropp, från en evighetslång arbetsdag dess för innan.

Ni vet mumietrött. På gränsen till orörlig.

Jag grämer mig lite över att jag bestämt springdate den här morgonen.

Med mig själv förvisso. Men ändå.

Ett tag är jag inne på att ge mig ut och springa halv fyra mitt i natten.

När lil'sis väcker mig för en världslig sak

och tankarna sedan för ovanlighetens skull åker karusell i huvudet på mig.

Men springa mitt i natten för att komma till ro igen - det är bara galningar som gör sånt.

Så jag smyger mig ner till kylen istället.

Trycker i mig tre överblivna morotsmuffins med sockersöt glasyr.

Går tillbaka upp och somnar helt oförklarligt.

Ljuset återvänder och jag piskar mig själv en smula.

Tvingar ut mig på cykelbanor och gator.

För idag är en sån dag då huvudet måste vara lite extra på skaft.

En dag då knoppen behöver friskas upp.

Så jag springer.

Ungefär lika graciöst och smidigt som en elefant. Men jag springer.

Jag springer ner till havet.

Och gör precis det som måste göras.

Ett dopp i det blå.

Och ett tappa-andan-så-härligt-skrik uppför trappan.

Det är jag och havet.

Och strax därpå, ett möte med min badkompis där på bryggan.

Vi har inte setts sen en tidig morgon i oktober.

Jag och den gamle mannen med leendet på läpparna och en stor kula på magen.

Varje gång vi ses blir jag så glad åt våra små korta morgonsamtal.

Och varje gång vi träffas tänker jag vad härligt det är att få småprata en stund med äldre människor.

Det kommer garanterar bli fler sådana här morgnar framöver.

Med löpturer, svalkande morgondopp och chit-chat med min favoritfarbror på bryggan.
Bästa starten på dagen.

Till alla som har väntat med spänning

Det är söndag.

Och ni vet ju vid det här laget vad jag gör en söndag.

Jo jag springer. Och allt som oftast med ett dopp.

Så det är vad jag gör.

Springer. 

Doppar mig. 

Klämmer ur mig ett välsignat halvstön på vägen uppför stegen till bryggan.

Och känner hur varje cell i min kropp väcks till liv.

Det är så galet härligt!

Det killar i magen och kryllar sig i tårna.

Det är amazing...

Sen trär jag på mig mina halvsvettiga kläder igen.

Springer hem de sista två....

Och till alla er som nu väntat en hel vecka med spänning.

(hör-min-ironi)

Nu är det dags. Dags för veckans lista!

V E C K A  T J U G O
Måndag  - 7 km promenad
Tisdag   -  V i l o d a g (bortsett från 1 km löpning i tjänsten)
Onsdag -  5 km löpning
Torsdag -  5 km morgonpromenad
Fredag  -  5 km f**k-the-rain-löpning
Lördag  -  1000 m tantsim (för att styva till min redan stela nacke)
Söndag  -  5 km löpning - dopp - 2 km löpning

Att få tycka att man själv är jädrigt grym

Ni som inte gillar skryt eller mina enerverande träningsinlägg har möjlighet att sluta nu.

Ni som ändå fortfarande är nyfikna - read on.

För det är idag det händer.

Jag springer mig igenom stora delar av Europa.

Eller åtminstone Sverige, Belgien, Frankrike, Österrike och Bulgarien. 

Sladdar inom Australien. 

Och tar Ukraina (jo jag är en av få som verkar gilla den), Ryssland, Lettland på hemvägen. 

Eller genom deras Eurovisionlåtar, på repeat, som den mellonörd jag är.

Om sanningen ska fram springer jag genom 

Höllviken - Räng Sand - Räng - Höllviken - Kämpinge och Höllviken igen.

Som en skållad råtta dunsar jag fram mellan de blå byaskyltarna under 12 kilometers löpning.

Tolv kilometer!

Mitt längsta ever.

Och jag är så jäkla glad och nöjd när jag lägger mig ner bland tusenskönorna, 

i hopp om att där ska vara hundbajsfritt.

Jag kan inte sluta le.

Tolv kilometer.

Bara nio som fattas.

Men vilken jäkla känsla!

Jag känner mig som Guds Allsmäktige. Som kommer vakna upp imorgon med träningsvärk.

Tolv kilometer på 1:07:30 (5.37min/km)

Jag tycker själv att jag är jädrigt grym.....

V E C K A   N I T T O N
Måndag   Vilodag
Tisdag      55 min Styrka&Smidighet (hey, var ju tvungen att gå tidigare pga Eurovision)
Onsdag    5 km powerwalk
Torsdag    7 km löpning - dopp - 3 km löpning
Fredag     Vilodag
Lördag     5 km löpning
Söndag    12 km löpning

När gammalt blir åter nytt

De grå molnen hänger i luften.

Ler hotfullt åt vårt underbara sommarväder.

Jag passar på. Springer längs cykelbanor och stränder.

Låtlistan som jag lyssnade sönder förra eller förrförra sommaren,

blir åter uppstånden och får nytt liv igen.

Nu när jag varit ifrån den ett tag, inser jag varför jag mixat den från början.

I torsdags fick den mig nästan att lyfta.

Nånstans runt åttonde, nionde kilometern flög kroppen fram av sig själv.

Jag kunde bara känna mitt huvud. Resten av kroppen tillhörde spöklikt nån annan.

Den seglade fram. Nästan sagolikt.

Såhär års springer jag gärna för att få doppa mig i havet.

Idag finns inte tid för det.

Idag är han-jag-är-gift-med i Skottland.
Pratar IT-språk och dricker whiskey och öl.
Eller nåt.
Så jag hastar på några snabba kilometer. För att inte lämna barnen ensamma för länge.

Öl ja.
En av mina löparinspiratörer säger att ölen smakar bättre efter att ha sprungit en runda.
Jag tänker att jag måste prova nån gång.
Inte idag, när jag ska leka taxichaffis och köra halva släkten till en dansuppvisning.
Men en annan dag. Absolut.
Kanske överträffar den min bath-after-running-feeling.
Eller, kanske inte.

May the force be with me

Det är idag det händer.

Kraften och energin kommer tillbaka till mig.

Lagom tills den soliga helgen naggar på sitt slut.

Jag vill att den ska börja om igen. 

Utan sjukdomar och bara möjligheter att göra familythings. Ihop.

Vi badar i havet tillsammans. Familjen Viking.

Ja inte Big Bro förstås. 

Han vilar sin hosta och sin kropp.

 Efter att ha hejat på Halörcupsspelande klasskompisar hela helgen. 

Druckit för många Oatlydrycker och fyllt vår frys med gratis Hönökakor.

Jo det har sina fördelar att bo nära en gigantisk idrottsplats.

Men vi andra badar iallafall.

Och lil´sis vill göra det om och om igen.

Sen springer vi hemåt.

Äter tacos i soffan, fast man egentligen inte får.

Och ser på Tzatziki som olivkrigar och lär mina barn ett och annat fult ord.

(till deras förtjusning)

Stoppar ner två små, bland renbäddade lakan.

Den är slut nu. Helgen.

Men solen har lovat att stanna kvar.

Och den gör livet mycket enklare att leva.

V E C K A  A R T O N

Måndag - 7,5km morgonpromis + löpning Vårruset 5 km
Tisdag  -  6 km powerwalk + 60 min Styrka & Smidighet
Onsdag - 6 km powerwalk
Torsdag - 6 km löpning - morgondopp - 2 km powerwalk
Fredag  -  3 km vackert-väder-kvällspromenad
Lördag  - 6,5 km kvällspromis
Söndag  - 7 km löpning (4,4 km - havsdopp - 2,7 km)

(Jo man kan undra hur jag fick till sådär mycket spring i benen i veckan. Efter gnäll om baciller och skit. Det kan man verkligen göra... Men ibland kommer eländen över en lika snabbt som dom försvinner....)

Me. Myself. And my excuses.

Asså, det började helt okej på träningsfronten förra veckan.

Men sen kom det en Valborg och ett släktkalas i vägen.

Och då måste man springa (förlåt köra) till Ica hundratjugo gånger (räknas tyvärr inte). 

Baka efterrätter till höger och vänster.

Och sen äta upp dom också!

Ni ser ju själva hur svårt det är att få till det med träningen då...

Och hur fantastiskt bra jag kan vara på att hitta på ursäkter....

V E C K A   S J U T T O N
Måndag  -  v i l o d a g
Tisdag    -  60 min Styrka & Smidighet
Onsdag  -  60 min yoga
Torsdag -  7 km löpning
Fredag  -   v i l o d a g
Lördag  -   v i l o d a g
Söndag  -  efterrättsmaraton och vilar mig i form (medvetet. jo faktiskt)

Vitsippor och danska för nybörjare

Jo, det varde sol.

Och ingen är gladare än jag för det, när jag vaknar.

Hela jag är inställd på evighetslångt ösregn och så skiner solen!

Med löfte om mer!

Det blir utomhusfotografering idag.

Med en stor härlig dansk/svensk släkt.

Och jag som inte är den vassaste kniven i lådan, när det gäller språket-på-andra-sidan-broen

får lära mig ett nytt ord.

Fisketiss.

Som krokodilfis. Men på danska.

Och kanske med en helt annan betydelse egentligen.

Fast som jag tycker låter hur roligt som helst.

Och det får iallafall människor å le.

Fisketiss och vitsippor.

Jo, det pluppar upp sådana med.

Vid vägkanten, nära hembygden.

Och jag blir så till mig, så jag måste åka och hämta lil'sis.

Köra tillbaka igen och göra som alla andra fotografer gör såhär års.

Annars är det? På träningsfronten?

Jodå. Tackar som frågar.

Det har blivit lite den här veckan med.

Och man behöver inte läsa dom här sista raderna.

Det behöver man verkligen inte.

Måndag    5 km powerwalk
Tisdag      V I L O D A G
Onsdag     60 min yoga
Torsdag    5 km löpning
Fredag      7 km löpning
Lördag      6,5 km powerwalk
Söndag.    35 min intervallträning

Seas the day

Dagen är kommen.

När solen lyser från sin finaste sida.

Och min nyfikenhet inte längre går att stilla.

När jag känner att nu är dags.

Att känna värme möter kyla.

Det klara havsvattnets sälta.

Att känna sig a.l.i.v.e!

Jo det är fortfarande kallt som fan.

Men ändå så jädrans gott.

På bryggan sitter en kille från fjärran land.

Han säger "Vatten kallt?"

Jag nickar. Försöker berätta om känslan efteråt.

Osäker på om han egentligen förstår, där han sitter påbyltad i sin vinterjacka.

När jag springer hemåt igen, undrar jag vad han tänker om sitt nya hemland.

När vuxna människor hoppar grodor runt en lövad stång.

Med människor som halsar sill och nubbe så fort det är festligt.

Och åsynen av en vilt främmande halvnaken kvinna som frivilligt hoppar i vattnet.

En solig kväll i april.

Att inspirera. Eller irritera

Jag tänker att inlägg av den här typen kan upplevas stötande.

Oroväckande?

Galet? 

Sjukt?

Irriterande? 

Intressant? 

Eller kanske inspirerande?

Vad vet jag?

Även om jag hoppas på dom två sista.

Jag tänker nämligen lägga upp min veckoträning här varje söndag.

Mest för att det är min blogg.

Mitt liv. Och för att det inspirerar mig.

Och lika mycket som jag älskar att trycka i mig trehundra gram choklad under två kvällar.

Så älskar jag att få röra på mig.

Och jag är så glad över att kunna göra det just nu.

Förr ingen vet inte hur det ser ut imorgon eller nästa vecka.

Så jag passar på och gläds när tillfälle ges.

För det här med löpning är ett kapitel för sig.

Ett lustigt sådant egentligen.

Jag sprang aldrig, jag menar ALDRIG en hel slinga under skoltiden.

Jag gick mest. Sprang några fjuttiga meter för snabbt.

Skyllde sen på att jag egentligen var "en kortdistansare" (jo då var jag gasellsnabb)

och bestämde mig för att löpning var bååååååååå-riiiiing.

Jo så gjorde jag.

I hela trettioåtta år.

Tills "normala" människor runt omkring mig bevisade att det inte var omöjligt 

att springa fem kilometer. Eller en mil.

Vanliga människor som inspirerade mig.

Som fick mig att tro på min förmåga och uppskatta löpning på riktigt.

Så därför kommer det bli såhär.

För det sporrar mig själv att hålla i gång.

Måndag   5 km powerwalk
Tisdag     60 min Styrka/smidighet
Onsdag   60 min yoga
Torsdag   5 km morgonlöpning
Fredag     10 km morgonlöpning
Lördag     vilodag
Söndag    7 km löpning + 5 km underbart-kvällsväder-promis

När man fyllt fyrtio, får man inget gratis

Jag var på femtioårsfest igår.

I alla fall några timmar innan jag fick kasta in handduken

och åka hem först av alla p g a envis elak magknip.

Jo jag hade magknip. Och jag hade SHAPE-UP-STRUMPBYXOR!

Jo jag vet, det finns dom som hyllar sådana

håll-in-muffinsmidjan-och-låt-den-flytta-bort-nån-annanstans.

Tex inåt och tryck sönder inälvorna.

Eller uppåt. Inte så högt upp att de gör nån nytta och fyller upp bysten.

Utan bara nånstans där mittemellan, så att man bara känner sig ännu mer obekvämt under sitt skinn.

F.y.f.a.n.

Det är allt jag säger.

Jag säger inte att det enbart var shape-upen´s fel att jag fick ont i magen.

För då skulle det hjälpt, när jag först en gång smög in på toaletten

och hängde dom som ett bäckenbälten istället.

Eller sen en andra gång, då jag åter var där och drog av skiten helt och hållet

och åtminstone fick andningen tillbaka.

Men de gjorde ju inte saken bättre....

Det finns inga genvägar. Det gör det inte.

I alla fall om man normalt sätt älskar god mat, fika och choklad.

Och det gör ju jag.

För med åldern har jag insett att jag mår så mycket bättre om jag får motionera.

Och jag kan inte för mitt liv förstå varför jag inte tränade innan jag fick barn?

När jag hade all tid i världen?

Nu när man fyllt fyrtio, får man inget gratis längre.

Det finns bara en som kan få upp min kondition.

Och det är jag.

Jag har känt mig så jädrans frustrerad hittills i år.

Över influensor. Inflammerade svanskotor (nä jag har inte berättat om den här).

Mortons jäkla metatarsalgi. Och Gud vet vad.

Jag har fått tänka att jag gör det jag kan.

Och en gång är bättre än inget alls.

Och nånstans har det ändå gett resultat.

Idag springer jag snabbare än på länge.

Och den här veckan har jag fått till en riktigt bra träningsvecka.

Det blir kanske inte så nästa vecka. Eller veckan där på.

Men det finns hopp om att det fortfarande går.

Måndag     5 km löpning

Tisdag       60 min Styrka/Smidighetspass

Onsdag      30 min powerwalk

Torsdag     vilodag

Fredag       4 km löpning

Lördag       60 min powerwalk + 800m simning

Söndag      7 km löpning

När man önskar att man fick till det tre gånger i veckan

Vi har påskat färdigt nu.

Inte vad det gäller lediga dagar, kanske.

Men med ägg, godis och släktmiddagar.

Igår träffade vi småkusinerna. 

Inklusive Lotta på Bråkmakaregatan.

Jo hon är en riktig Lotta hon.

Med en enorm charm.

Ett jäkla humör.

Och med studsbollar under fötterna.

Fast man kan inte annat än gilla henne, det lilla livet.

Hon, minstingen, i kusinkvintetten.

Själv önskar jag att jag också hade lite mer av de där studsbollarna under fötterna.

Idag är det mer....typ träben.

Men jag tar mig igenom mina fem kilometer.

Så många som jag vågar.

Utan att väcka liv i inflammationer som bor både här och där i min kropp.

Det är svårt det där.

Att röra sig lagom.

Att få igång en cirkulation, men att inte göra de skador man har värre.

En femkilometers runda en gång i veckan känns för lite.

När man egentligen önskar att man fick till det gånger tre.

Men en gång är bättre än ingenting.

Och långsamt leder också någonstans.

När man inser att Malmö halvmara får stryka på foten

Det kan vara så att vi fick för mycket av glädjeyra och vårsol i helgen.
(oh-my-gadd-alltså, den bästa helgen på länge!)
Att den gastkramande innebandymatchen i byn och
att provandet av nya älskade Pompkläder orsakade min eufori.
Och min glömska.

Eller så var det bara det, att vi fick tag i biljetter till Kents avskedskonserter
 i både Malmö och Götet som fick mig att tappa bort min löptävlingsagenda i huvudet.
Jag som tyckte jag hade koll.
På Midnattslopp och Löparfest.
Vårrus och Busrus.

Men mitt i den där i-must-have-kenttickets-euforia,
glömde jag bort min anmälan till Malmö Halvmara.
Den som jag förvisso inte kunnat träna nåt vidare till ännu så länge.
Mest för att det inte känns bra att springa så långt och så ofta med en spik eller nubb i foten.
Men som jag ändå tänkte att jag kanske skulle reda ut.
Med hjälp av sjukgymnast, försiktighet och lite sånt.

Men nu alltså.
En biljett till Malmö Halvmara.
Och en till avskedskonsert i Göteborg.
Två goda ting.
Men dessvärre en halvmara som får skjutas upp till nästa år.
Som det kan bli.

Amen.