Kritor på väggarna och en rackarns massa parenteser

Egentligen har jag inga som helst problem med att ta det lugnt.

Att göra ingenting.

Jag ser mig inte som den här rastlösa typen.

(åh, gud nu vet jag inte vad kollegorna kommer säga) 

Jag har bara så svårt att unna mig att sitta still.

Göra. Ingenting.

Precis som att jag inte förtjänar det, utan att ha dåligt samvete.

Det är helt galet, jag vet!

För det är ju troligtvis ingen annan som tycker så. Bara jag.

Men det här jullovet övar jag duktigt på att gå utanför prestationsboxen.

(Sjuka barn verkar ju av nån anledning motverka just det behovet)

Jag sover länge på morgnarna.

Hänger nästintill kriminellt mycket framför teven.

Ser t o m program i repris!

(Okej, jag erkänner, det var bara för att det var Kent)

Stoppar i mig allt som inte finns i kostcirkeln.

OCH - har inte ens dåligt samvete för det!

Och det! Det är själva poängen i den här sagan.

Att tycka det är okej!

Men det ska också erkännas att det är skönt att kliva ur vab-pyjamasen efter åtta dagar.

Och göra nånting annorlunda.

Så idag tar jag och hon-den-feberfria tag i målarburken som stått och gonat till sig i förrådet

 en månad eller två.

Och kladdar in hela sovrumsväggen i krita.

Jo, vi börjar så.

Med en vägg.

Och sen kör vi en Ernst på det.

"Sitter och känner in rummet"

Men jag tror det blir bra det här.

När du kliver in i det här huset, kommer du inte tro dina ögon....

Mitt (ursäkta vårt) hem ser inte ut som alla andra bloggerskors.

Det är inte heller så, att när man försiktigt smyger in genom dörrspringan, 

så får man en härlig inspirationschock!

Man får bara en c.h.o.c.k!

Den här tiden på året alltså - 

när kvällarna fylls av föräldramöten, personalmöten,

utvecklingssamtal och ett sista högtryck på redigeringsfronten -

finns det varken tid eller ork att plocka eller tjata.

Den här tiden bor vi i ett hej-kom-och-hjälp-mig-hus.

Där alla saker verkar befinna sig på fel plats.

Och varendaste litet bord är fyllda av så-länge-högar.

Jo jag kunde förstås städa sent på kvällarna.

Dra in ännu mera på min sömn.

Och snudda vid de utbrändas vägg.

Men jag vägrar.

Och blundar för lort och högar.

Någon vecka till, innan jag stänger igen för fotografiskt vinteruppehåll.

Amen!

I ett försök att göra barnens läslust större

Strandvädret på Guldkusten lyser med sin frånvaro.

Jag älskar strandväder, det gör jag verkligen.

Men jag tillhör inte dom som tycker det är onödigt att ha sommarlov,

bara för att det inte är "pressarväder".

Det finns annat man kan göra. Iallafall ett tag.

Tex springa utan sakta drabbas av "smältdöden".

Sitta i uterummet och fika medans regnet smattrar på taket.

Rensa garderober.

Eller helt enkelt dra igång ett läsprojekt med barnen.

Hela trion är med i sommarboken.

Det är bra.

För det är ypperligt sätt för mig att sitta stilla.

Och koppla av.

Men kanske mest bra, för jag blir en god förebild för lil'sis och Big Bro.

Det ena barnen vill läsa mest hela tiden.

Det andra, tja, är en god läsare, men tycker att det finns så mycket annat som lockar.

Men jag är ju en sån där mamma som tycker att läsning är superviktigt.

För kan du inte läsa, så kommer du heller inte klara av att förstå uppgifterna i matteboken.

Eller förstå instruktioner.

Eller numera ha en digital kommunikation med din omgivning.

Och tusen andra saker. Förstås.

Så läsprojektet.

Jo. 

Vi pysslar ihop en läshörna i uterummet.

For readers only.

Kidsen får vara med att rengöra golvet ordentligt.

Bestämma matta och tyg till kuddfodral.

Och släpa det igenom Ikeaaffären

Och nu är det klart.

En paddfri zon.

Med sänghimmel och allt.

Så att man kan få vara sig själv en stund.

Med en bok som enda sällskap.

📚

Spik i foten. Och fula kuddar

Jag vankar runt med en smärta som en spik i foten.

Morton's metatarsalgi, säger sjukgymnasten.
Va? säger jag
Morton´s m-e-t-a-t-a-r-s-a-l-g-i! säger hon igen.

Ont och ömt, säger jag.

Curlingkängor är döden för fötterna, säger hon.

Men kan jag springa? Och träna? frågar jag.

Det får jag. Prova och känna efter.

Så det är det jag gör.
Väljer mina ansträngningar.
Tar bilen eller cykeln till jobbet istället för gångjärnen.
Sparar dom till nån enstaka rensa-hjärnan-promenader.
Eller en-gång-i-veckan-löptur för att skölja bort onödig stress.

Jag tränar armmusklarna genom att byta kuddfodral.
Från fina vintriga till fula våriga.
Åtminstone om man ska tro lil´sis.
Som förbjuder mig på att köpa dom inne på IKEA.
Och halvsnorar nåt om att jag roffat åt mig åtta varor!?
Fast jag lovat att bara köpa två...
Som bestämt säger att jag minsann inte får ha dom kuddarna,
 när kompisen kommer helgen därpå, för att hänga i soffan och titta på Mello!?
Att färgen är ful och att knappar har man inte på kuddar.
Och att jag lovat att bara köpa två saker.
Och inte åtta...

Jag kapitulerar den där gången.
Tänker att jag går över gränsen.
Inte med vilka kuddar vi ska, utan för att jag lovat henne att vi bara skulle handla två saker.
Som inte var kuddfodral.

Men tiden går.
Mellolördagen med efterlängtat besök, har tuffat förbi.
Och nu står jag och puffar kuddar.
Kallar på våren.
Och har nåt som känns som en spik i foten.

Den där väggen alltså

Det finns väggar, sådana som man kan gå in i,

som jag absolut inte gillar.

Sådana som har en lucka bredvid sig, där man faller djupt ner med ljusets hastighet.

Där man tappar bort sig själv och där det sen tar en evighet att försöka ta sig tillbaka.

Sen finns det andra väggar. 

Typ klätterväggar. 

Betongväggar.

Tegelväggar. Bärande väggar. Nerklottrade väggar. Tapetserade väggar.

Bruna väggar. Ytterväggar. Kakelväggar.

Och så finns det vackra vita träväggar som pryder uterum.

Som förvandlar en gillestugsliknande pensionärskuvös till en studio.

Den där väggen alltså, det måste vara bland det bästa vi gjort

(och fått hjälp med att göra).

Åtminstone om man räknar husliga ting.

Det händer att jag fotograferar där.

Som t ex förra årets sista fotografering.

Med två små ljuvliga tvillingpojkar.

Fantastiskt tåliga och en fröjd att få föreviga

Same, same but sooooo different!

Jag som oroat mig för att inte se skillnad, fick tämligen tji.

 

Kanske det bästa med julen? Eller åtminstone på topp tre.

Det kan vara så att jag har gått och köpt mig ett nytt kakfat.

Med en halvt uppgiven blick från han-jag-är-gift-med.

Jag vet, det finns redan en halv uppsjö av vackra kakfat här hemma

 som jag inte längre kan trycka in i skåpen.

Fö.rd.etä.rfu.llt!

Men jag tycker att det passar så fint till alla mina Rice-muggar.

Och så är det lite kul att få designa ett själv,

 sådär lite halvstressat under julskyltningssöndagen.

Under tiden som ungarna trycker i sig gratiskorvar och pepparkakor.

Jag får frågan vad jag ska ha det till och fylla det med?

Det lär nog bli det minsta problemet.

Jag räknar med att stå med händerna i fler kläggiga plastbunkar framöver.

Saffransbiscottisarna är redan klara.

Och snart får de sällskap av lite annat smått och gott.

Saffran alltså - mmmmmm.

På bredden. Och längden. Och tvären. 

I bullar. I skorpor. I tryffel.

Saffran - Kanske det bästa med julen?

 Eller åtminstone på topp tre.

(Psssst. Du får gärna rösta en gång till på Besökstoppen. Röstningen avslutas imorgon.)

Saffransbiscotti

3 dl vetemjöl

2,5 dl socker

1 tsk bakpulver

2 ägg

2 dl skållad mandel

0,5 g saffran

Sätt ugnen på 180 grader.

Blanda mjöl, socker, saffran och bakpulver i en bunke.

Häll sedan i äggen och rör om till en deg, innan du häller i de skållade mandlarna.

Rulla ut degen i två längder och lägg på en plåt.

Ställ in den i ugnen och grädda under 20 minuter.

Ta ut plåten och skär längderna till skorpor.

Lägg dom på högkant och grädda dessa sedan i ugnen,

100 grader ca 1 timme. Eller tills dom har torkat.

Voíla! 

Ät och tryck i dig hur många du vill!

Ett ställe att bli förälskad i

Han-jag-är-gift-med säger att jag fotograferar lite för mycket ibland.

Att jag lägger för mycket fokus på klickande när vi är iväg nånstans.

Så kanske det är? Vad vet jag?

Själv tycker jag att jag får för lite fotograftid när vi är nånstans.

Att jag alltid springer runt halvstressad med kameran om halsen,

medans övriga familjen stönar och ropar, "men kom nu då!"

 

Ibland när jag hamnar på ställen som jag fullkomligt förälskar mig i,

så måste jag ha pekfingret på avtryckaren hela tiden.

Jag faller in i nån slags bildkoma och ser saker överallt som jag vill föreviga.

Bilder som jag vill klippa ur sammanhanget och göra till mina egna.

 

Så blir det när jag och han-jag-är-gift-med får ett dygn på tu man hand.

När vi åker genom hela Skånes västra kust och fortsätter långt uppför Hallands.

Ge-pe-essar oss från motorvägen, ut mot små grusvägar.

Mitt ute i ingenstans.

 

Där ligger den gamla kvarnen. Som Krickelin berättat så varmt om.

Där vi står vid cafédisken och hör hur vattenmassor dånar under fötterna på oss.

Där det vimlar av lockande hembakat,

men som ändå får oss att ta ett beslut om hemkokt tomatsoppa.

Sån som var och en får hälla upp på burk.

Och som smakar fylligt och smaskens på en och samma gång.

 

 

 

 

Sen sitter vi där ute i solen.

I lä. Alldeles intill Strömma Farmlodge.

Låter oss njuta av en måltid utan att bli avbrutna.

Innan jag får gå ner till butiken och förälska mig lite till.

I porslin. Sånt som absolut skulle kunna få bo hos mig.

Men som tillsvidare bara får finnas hos mig på bild.

 

Ett ställe att bli förälskad i.

Ett ställe att verkligen vilja återkomma till.

Amen.

25 mil för lite salt?

Jo vi drog iväg ett helt gäng igår.

På shoppingtur. For mums only.
Och det vill jag lova, att få åka iväg enbart med några inredningsfrälsta brudar
och klämma och känna hur mycket man vill - det är lyx!
 

Jag som tidigare bara varit på Magasin 36 samt Saluhallen i Höganäs

och nu hade siktet inställt på att jag åtminstone skulle shoppa mitt favoritsalt med ramslök, 

fick förstås med mig betydligt mer med mig hem.

Och det var väl för väl?

För nog vill man väl hjälpa till att fylla bagageutrymmet med något mer än salt,

när man åker 25 mil en söndag sådär?

Så just den "orosballongen" var ju lätt att sticka hål på.
Det blev så mycket mer än så i papperskassarna.
Det är liksom svårt att låta bli när man hamnar på två nya ställen
som man får mersmak av.
Sådana som man känner att man bara måste besöka igen.

Enkla Ting har länge varit på min jag-vill-besöka-lista.
Även om det ligger i mina gamla workinghoods, långt ut i ingenstans.
Men jag blev knappast besviken.
Det fanns hur mycket som helst som föll mig i smaken.
Only the wallet had a limit! Och kanske just huset som vi bor i.
(Åtminstone om man ska tro han-jag-är-gift-med)



Sen Butik Linnea - som däremot var ett okänt namn för mig.
Men en glad överraskning!
Ett växthus fullt med go´bitar.
Så att jag blev tvungen att räkna Elle-belle-bi...
Och med ett dukat bord med underbart porslin -
där jag skulle kunna tänka mig äta middag (om man fått) alla dar i veckan.

Jupp, söndagsutflykt var det.
En barn- och mansfri sådan.
Med mycket kläm och känn.
Och med inredningsbutiker som får mig att vilja komma åter igen.

Kvinnorna som får mig att bli en bättre människa

Jag kunde inte låta bli att svänga förbi Majas Cottage igår.

Eller rättare sagt jag kunde inte låta bli att få lägga undan några av de nya 

lyktorna tidigare i veckan, för att igår hämta upp dom på självaste releasedan.

Mest av oro för att bli utan.

Eller för att tiden skulle ticka iväg och att jag skulle komma av mig.

För jag har ganska svårt att låta bli att inte köpa på mig ett lager.

När man står där i affären och pekar på den ena lyktan efter den andra. 

Likt ett barn, som står vid lösviktsgodiset en lördag och vill ha mer.

Och när man vet att hälften av pengarna går till Barncancerfonden.

Jag tycker det är en fantastisk idé.

Att göra något vackert och sälja för ett gott ändamål.

Och jag vill gärna vara på ett microhörn.

För jag inser att om jag köper Majalyktor och säljer barnkläder på Barncancerfondens bazar, 

så är jag med och bidrar till väldigt mycket mera pengar än jag annars hade gjort.
Hittills är det drygt en handfull hundringar den här månaden.
Och så hade det inte blivit, om inte dessa fantastiska kvinnor bakom Majas Cottage
och Näsets Barnbazar funnits med sitt enorma engagemang.
Dessa kvinnor, som får mig att känna mig delaktig.
Kvinnor som får mig att bli en bättre människa.

Tack!
 

Dagen efter, dagen före

Jag går och lägger mig i samma säng som han-jag-är-gift-med.

Men vaknar mellan två barn.

Med två ben över magen och ett huvud insnusat mellan axel och hals.

Och krokig som en nittioåring i ryggen.

 

Vinden viner så det småskriker i fönsterna.

Och snöblandat regn försöker slå sig till ro utanför.

Just när man tänker göra finger åt vintern och februari

och istället hylla mars och våren.

 

Så vi stannar nog inomhus idag.

Smygäter lite rester från igår, när Nutellamannen med familj var här.

Fluffar nya rosa våriga kuddar i soffan.

Och struttar runt i gårdagens lilla svarta. Med en grön träningsjacka ovanpå.

Det ser inte klokt ut - jag vet.

Men det är sånt jag gör dagen efter, dagen före.

 

 

 

 

 



Gud, vad jag älskar den där väggen!

Feberfri dag.

Så jag smyger ut en runda runt kvarteret.

Njuter av ett kort miljöombyte.

Njuter av solsken och ljus.

 

Jag går förbi ödehuset. Det jag egentligen aldrig ser.

Förutom på våren. När träden och buskarna är kala.

Och blommorna vaknar till liv och kryper utanför tomtgränsen.

Ut mot vägens kant.

 

Där har hundratals snödroppar slagit ut.

Som att de försöker skrika ut att det är vår!

Jag behöver höra just dom orden.

Att det finns hopp. Att det finns tro.

Att det finns vår!

 

 

Några av dom får följa med hem!

Som en påminnelse, om vad som komma skall.

Och jag låter dom, som allt annat,

få förevigas framför den vackraste väggen vi har.

Den som ni kanske snart kommer se er mätta på.

Men inte jag.

Nä, för Gud vad jag älskar den väggen!



När man inte kan hålla sig längre

Jag har bestämt mig.

Jag har bestämt mig för att leva livet den här tiden på året,

fast jag egentligen tycker illa om den.

För dess korta dagar och all världens baciller och sjukdomar.

 

Men att tycka illa om, kommer man ingen vart med.

Så jag gör det bästa av det.

Njuter av raggsockar och glögg sådana blåsiga dagar som denna.

Tänder massor av ljus och låter det lukta verbena, citron och krispig champagne -

allt i en salig doftröra.

 

 

Och när jag inte kan hålla mig längre

pyntar jag med små vita vintriga kulor.

För jag tänker att i år ska jag börja i tid.

Och njuta av det, som njutas bör.

 

 

 

I väntan på....

Jag vet inte vad som flugit i mig,

men shoppingbegäret på internet har bitit sig fast i mig rejält de senaste dagarna.

Det började lite oskyldigt med att jag såg den här lilla vasen i en inredningstidning

och tänkte att en sån ska jag ha!

Den var givetvis slut på H&M´s hemsida.

Men farao den som ger sig. Nä, inte jag inte.

Nä, jag är en sån jobbig typ som klickar in mig flera

gånger om dagen på hemsidan bara för att se om det råkar komma in nåt

 enstaka exemplar som man snabbt måste hugga.

Som sagt, farao den som ger sig....

Och snabb är jag, när det gäller inbillade akuta must-haves.

 

 

Ja och sen var shoppingcirkusen liksom igång.

Det ploppade upp en snygg festklänning här

och några julklappar till ungarna där.

Och nu sitter jag här och väntar.

På att alla postpaketen ska välla in.

 

Och under tiden jag väntar, överkonsumerar jag Pollykaka till eftermiddagsfikat

med en kär gammal mammaledig vän.

Och avundas den tiden vi hade tillsammans för några år sen.

Som hon nu får njuta av igen.

 

Och under tiden jag väntar,

ligger jag på en sandig yogamatta i en syrefattig gympasal

och tänker att jag borde reta mig på de små, förbannade sandkornen som inte vill ge vika.

Men som jag förlåter.

För att jag de ger mig så fina sommarminnen, denna blåsig höstkväll.

Och för att de ger mig hopp om sommar igen.

 

Under tiden jag väntar alltså...



Att vara oense om något

 

Herrejisses vad jag sov igår!

Femton timmar typ.

Jag vet inte när jag gjorde nåt sånt senast

(jo kanske i början av 2000-talet),

men galet vad jag behövde det.

Jag var helt yr i päran (som det heter på skånska)

och så rackarns trött.

 

Idag känns det bra mycket bättre.

Men har två små här hemma, som klagar över hals, öron eller huvud.

Så det har blivit lite extra tid i stora sängen idag med.

Sängen med den stora taklampan.

Den som jag och han-jag-är-gift-med, var helt oense om till en början.

Men som han-jag-är-gift-med ändå satte upp förra helgen.

Kanske för att tycker om sin lilla fru?

Eller för att hon alltid har rätt?

 

Men jag gillar den.

Och tänka sig - Nu har han börjat göra det också!

 

 

 



Att dra sitt strå till stacken

Det är Internationella Barncancerdagen idag.

En dag som får alldeles för lite uppmärksamhet.

Enligt mig.

 

Jag menar, hela oktober går vi omkring med rosa band på våra kappor.

Köper rosa wettextrasor och rosa armband.

För att nästa månad, Movember, uppmärksamma männens 

djävulska sjukdomar, där kräftan hugger tag med sina klor.

Men barnen? Vår framtid. Det finaste vi har?

Borde inte dom också få en månad?

 

 

Jag gillar det där. Folk som är engagerade. Som vill hjälpa.

Som släpper egot ett tag och drar sitt strå till stacken...

Sådär som jag också gör ibland.

Igår åkte vi till Petra. Som redan blivit min idol.

Hon som vill göra skillnad på riktigt.

Som kläckte idéen och designar Majas lyktor. 

Sådana som man inte kan få för många av.

För att de är så fina. Och för att budskapet är så vackert.

Så jo, klart vi köpte en. 

L.o.v.e.  I.s.

Till mannen. Som en Alla Hjärtans present.

 

Idag vill barnen våra vara med att dra sitt strå till stacken.

Genom att skänka sin veckopeng till Barncancerfonden.

Och ni kan tro jag är stolt.

Över deras värderingar. Deras välvilja. Och sympati.

BRÅKIG morgon

 

Solen lyser in genom uterummet.

Vi hoppar ut i våra vita nattlinne och hoppas på att få känna

svag lukt av bastu och sommarvärme.

Men temperaturen bjuder oss bara på 6,8 grader, så vi drar oss snabbt in igen.

 

Jag dricker citronvatten ur BRÅKIG, som jag lyckades sno åt mig.

Två av de sista fem kopparna i som fanns kvar i fredags.

Vi äter "strandmackor" med avokado, körsbärstomat och philadelphiaost på.

Och dansar och glada och tokiga till Håkan Hellströms "Kom igen Leeeeena"...

 

Nu är vi igång.

Och kramar ut det sista från den här helgen.

En helt ovanlig fredagkväll

En helt ovanlig fredagkväll byts fredagsmyset ut mot shopping på

Ica med min vännina som lyckas fylla en vagn på nolltid, medan min bara blir halvfull.

Jag vet inte om det är fredagsvinet hon druckit som ger henne ett bra utgångsläge.

Eller om hon bara hunnit ladda under bilresan,

 medan jag, absolut alkoholfritt, tar oss fram genom byn på snöiga vägar.

Fast det ska erkännas att det är bra trevligt att få sällskap sådär under veckohandlingen.

En helt ovanlig fredagskväll.

Och Skavlan ja, han råkar bytas ut mot det där Fortet som de snart visat under halva min livstid.

Men som fått ny tittarskara i den här familjen.

Och efteråt, när ungarna ligger i vår dubbelsäng, drar jag fram alla plastbunkar jag har

och börjar härja runt i köket med elvisp till höger och vänster.

Blandar äggvita, äggula, grädde och nutella i en enda röra.

Funderar på den där fjärilsprydda tekoppen på Indiska som skulle sitta fint 

att dricka citronvattnet på morgnarna.

 

Jag, fjärilar och koppar. Fin kombo det där ja.

En annan dag

 

Det blir inte mycket gjort här hemma.

Precis som det ska vara

Precis vad jag behöver.

Tänka tanken att skjuta upp. Göra en annan dag.

Inga krav.

Inga måsten.

Bara lust.

 

Jag tar promissar.

Hämtar in mer choklad från förrådet.

Förökar mitt julmustberoende och funderar på om jag kommer

att behöva tvångsintas på avvänjningsklinik efter nyår.

Låter mina inre organ bäddas in av socker. I ett fluffigt sockervadd.

 

Jag funderar på om jag kommer att fortsätta med mitt bloggande 2014.

Eller om den tiden ska få utrymme för nåt annat

Och på var min nybeställda Vee Speers affisch ska hänga.

Den, med den vackra svarta änglaflickan.

 

(Bilden är lånad från Fotografiska)

 

Annars inget mer än så.

Äntligen på plats

 

På plats. Äntligen!

Ramarna som köptes i juli.

Bilderna som framkallades i oktober.

Och som hängdes upp igår.

Nu måste jag gå förbi hallen mest hela tiden.

För att titta och beundra.

 

Idag lägger vi in sista växeln.

Städar det sista, slår in de sista klapparna,

fixar skinkan och slänger ihop en wasabisill.

Och en efterrätt till imorgon förstås....

Denna dan för doppardan

 



Höstmys och kaaandellajts

Jag är inte så bra på sånt där.

Att bara sitta stilla i soffan på kvällen, med en filt över benen 

och tända lite ljus. Göra ingenting....

Nä, jag är bra på att slänga in tvätt i maskinen, lägga fram barnens kläder, 

springa hit och dit, och hänga vid datorn.

Men jag gillar ju det där med kaaandellajts, filtmys och teve. 

Och saknar det.

Så jag har bestämt mig för att bli bättre sånt.

Koppla av i höstmörkret och krypa upp i soffan 

tillsammans med han jag är gift med.

Och prioritera bort lite annat.

Så jag börjar nu. Med överblivet godis och Bron.

Amen.