S som i.....

Idag är det S som i....

.....söndag.

Snor.

Sänghäng.

Schweizernöt.
Och samla kraft.

Jag vet, jag är inte som alla andra.

Jag har ju en förmåga att, 

ibland på helgmorgnarna, 

stoppa i mig överblivet godis.

Och ja, idag är en sån dag då jag hittade 

två rutor Schweizernöt i kylen.

Och lät dem slinka ner som förrätt till 

den obligatoriska havregrynsgröten.

Jag säger inte att det är nyttigt.

Men jag säger att det är okej, 

när man fått en släng av mancold.

Och jag som egentligen tänkt att jag skulle ta tag i min yoga igen

och gå på yogaklass ikväll,

får vackert stanna kvar hemma.

(Plats i korgen!)

Traska runt i mitt favorit-natt-linne.

(när barnen inte längre vill ha Polarn o Pyret, 

så får man köpa till sig själv)

Läsa vidare i julklappsboken från mamma.

Kepler´s Lazarus.
Samla kraft.

Och hinka i sig finkaffe.

Och om någon undrar om det var knökafullt och total kaos på Emporias parkering igår?

Så är svaret ett rungande JA!

(not-to-my-self: Never go to Nespresso there again when it´s Hello-Mello at the arena)

Och om någon undrar ifall jag gillar randigt?

Yes, I really really do!

Önskan om en ny mamma?

Redan när hon lägger sig för kvällen och ber om två täcken, anar jag att nåt är på g.

Hon, vårt lilla värmeelement, som snarare sparkar av sig allt under nattens gång,

 säger att hon fryser.

Sen sover hon oroligt, yrar och snarkar.

Men det är först på morgonen som tempen visar febergräns....

Så vi hänger hemma idag. Såklart.

Leker skola, (jo hon älskar att få läsa och räkna).

Tittar på tv.

Sover.

Och äter glass i stora lass.

Och jag som förälskat mig helt i Siaglass mintkola,

äter antagligen mest.

Och så kör vi en ny intervju.

Av ett nytt barn.

Och av svaren att döma skulle man ju kunna tro att hon önskar sig en ny mamma.

1. Vad brukar din mamma alltid säga till dig?
"Du ska plocka undan"

2. Vad gör din mamma glad?
Om hon aldrig blivit magsjuk, då skulle hon varit jätteglad?
Nu kom jag på det - att hon har roliga barn!

3. Vad gör mamma ledsen?
Om vi inte lyssnar på dig

4. Hur får mamma dig att skratta?
Ehhh... Nu vet jag! När Selmas mamma tog en bild på din rumpa när du fotar.

5. Hur var din mamma som barn?
Hur ska jag kunna veta det?

6. Hur gammal är mamma?
41! Det är enkelt!

7. Hur lång är mamma?
Får jag mäta dig? Jag vet inte sånt. Ehh, tre kilometer? Nä, jag menade tre meter.

8. Vad är mammas favoritsysselsättning?
Fota

9. Vad är mamma bra på?
Att tjata

10. Vad är din mamma inte så bra på?
Du är inte så bra på att låta oss äta på Burger King

11. Vad jobbar mamma med?
Foto och dagis

12. Vad är mammas favoritmat?
Tacos

13. Varför är du stolt över mamma?
För att hon finns. Och hon tar hand om mig.

14. Om mamma var en seriefigur, vilken skulle hon då vara?
Pikachu

15. Vad gör du och mamma tillsammans?
Då brukar vi äta på Burger King (!?)

16. Vad är likt dig och mamma?
Att vi båda har kort hår. Den var jag snabb på!

17. Vad är olika mellan dig?
Jag måste se på dina ögon. Att du har brungröna ögon och jag har blå.

18. Hur vet du att mamma älskar dig?
För att du säger det

19. Vad är mammas favoritställe, dit hon gillar att gå?
Sancta Lucia (pizzeria här i byn som jag sällan går till - mammas anm.)

Upp som en sol. Ner som en pannkaka

Vi är fastklistrade i soffan idag.

Jag. Lil´sis. Och ett ton med förkylningsbaciller.

- Mamma, är du sjuk?

- Ja, jag känner mig sjuk

- Men har du tempen mamma?

- Nä, jag har ingen feber, men man kan känna sig sjuk ändå.

- Mamma, är du bitter? (var farao kom detta ordet ifrån?)

- Nä, jag är inte bitter. Vet du vad bitter betyder?

- Ja, att man är hängig!!

Annat var det igår när stolen stod i zenit.

Lil´sis var förvisso snuvig och jag yr av trötthet.

Men vi fick med oss två svårflirtade badkompisar till bryggan.

- Det är idag det gäller, sa jag till min höst-bads-nyfikna-väninna

Idag är det, det stora höstbadet!

Jag har svårt att tro att vi kommer sitta där på bryggan nästa år,

 så sent som sista helgen i september.

Nybadade i artongradigt vatten

filosoferandes över livet med en kopp kaffe i handen.

Sådana där söndagar är magiska.

Sådana där söndagar kommer man alltid minnas som nåt speciellt.

Och jag kommer välja att minnas just det magiska denna dag.

Och radera att jag sex timmar senare förvandlas till en halvdäckad SvettHelga.

Med ett immunförsvar som inte längre kunde stå emot.

Amen.

Att vara förbannat bitter. Och slå hål på myten.

Den har funnits där ett tag.

Känslan av lite stick i halsen.

Någon slags torrhet i svalget.

Jag fattar att det är nåt på gång.

Att jag troligtvis inte kommer undan.

Så jag tar mitt förbannade högerben. 

Chansar.

Springer tre förbannade kilometer.

De gör ont.

Varendaste litet steg känns.

Jag kopplar bort smärtan och kopplar in pannbenet.

Bara matar på.

Jag.vill.så.hjärtans.gärna!

Jag vill känna kontrasterna mellan svett och svalka.

Jag vill njuta septemberbad.

Jag vill låtsas som ingenting.

Låtsas att jag kan springa utan att ha ont.

Och jag vill ta tillfället i akt innan förkylningsskiten bryter ut....

Jo, efteråt hostar jag lite också.

Lite lätt. Lite torrt.

Och jag vet precis var den kommer ifrån.

Jag har torkat näsor med mer grönt bakteriellt snor än ni kan tänka er.

I en och samma näsa.

Jag har ätit mat som det hostats på åtta gånger i minuten, på ett skällande sätt.

I en och halv timme per dag.

Och jag har hört småbarnsföräldrar som säger att det är så jobbigt att stanna hemma när deras små käraste är sjuka....

Tough shit tänker jag.

Men det ingår liksom i föräldraskapet.

Det ingår att sitta vaken på nätterna, mer än man önskar.

Det ingår att vara orolig och att trösta mer än vad man kanske orkar.

Och det ingår sjuka barn.

Framförallt de två, tre första åren.

Been there. Done that.

Den enda måttstocken idag tycks handla siffror.

Över trettioåtta.

 Eller under.

Jag kan försäkra er att om jag jobbat på kontor och jag hostat i min kollegas mat åtta gånger i minuten. Frukost, lunch och kafferast hade jag varit helt slut...

Och kanske hade jag också fått en snyting....

Och jag kan försäkra alla att pedagogers immunförsvar inte är vattentäta.

Vi blir också sjuka.

Oftare än man kan tro.

Då är det vi som festar till det på karensdagar och med mindre personal till era barn.

För att någons jobb upplevs viktigare än någon annans.

För att det är jobbigt att vara hemma med sjuka barn.

På tusentals olika sätt.

Fast det enda dom vill är att få vila och vara sina föräldrar nära.....

Amen.

Ett bittert sådant.

Att träna på att ge oss till tåls

Liten vaknar med het panna.

Just när trions uppvärmning av semestern når sitt slut,

och han-jag-är-gift-med's sommarledighet ligger strax runt hörnet.

Jag känner mig själv lite halvsluggo,

med värk i pannan, över ögonen och lite stick i halsen.

Förra veckans energi är som bortblåst och jag drar benen efter mig.

Jag och mitt flottiga hår.

Jag som planerat en timme eller två, i en läfylld håla nere stranden

får tänka om.

Det blir sofflocket istället.

Och bara vara nära.

Det är precis som att man räknar bort bacillerna på sommaren.

Som om dom inte längre finns.

Vi äter glass, dricker läskeblask och inser att det kunde varit mycket värre.

Även om detta är trist nog.

Vi tränar på att ge oss till tåls.

Till friska energifyllda dagar.

Och soliga dagar på stranden.

Amen.

Att slicka sina sår

Den efterlängtade långhelgen blir inte riktigt som vi tänkt oss.

Vi slåss mot diverse bacillkrig

och den tilltänkta Köpenhamnsresan skjuts upp från torsdag till fredag. 

Från fredag till en helt annan helg.

 Ni vet till en sån där helg som har förmåga att glömmas bort och sen aldrig bli av.

Vi slickar våra sår.

Försöker göra det bästa av det.

Jag premiärklär mig i gamla beiga shorts

och försöker hitta skiljelinje mellan tyg och hud.

Jag vet inte vilket som är värst -

mina bleka ben eller färgen på dom små tygstyckena?

Vi planterar morötter i alla dess färger.

Och sockerärtor. För sådana är bra att ha.

Vi försöker få snuviga näsor och febergränser få lagom balans i solen.

Jag vet, bacilluskerna trivs ju i värmen.

Precis som fiskpinnarna i brödrosten.

Men det är svårt att utfärda utegångsförbud på årets vackraste helg, so far.

Så vi cyklar ner en stund till stranden, fast vi kanske inte borde.

Leker dunkgömme hela familjen.

Låtsas vi är hundraprocentigt friska och att semestern snart är här.

På riktigt.

Mindfulness in New Hampton Style

Jag går längs stranden, på en strandremsa jag inte riktigt gått på förut.

En strandremsa a´ New Hampton Style.

Jag kör bilen dit, för min kropp är fortfarande för trött för att orka några längre sträckor.

Jag som brukar gå i oändlighet, blir trött som en treåring efter en halvtimme.

Trött på ett tjurigt vis. Trött så att jag vill sätta mig ner och vila.

Frisk som en nötkärna...... Hmpf.

Fast även om jag inte orkar så långt just nu, så finner jag ro.

Jag funderar på den utslängda frågan, var jag finner mindfulness?

Jag tänker att det kan vara i ensamheten och i tystnaden med en stor fluffig latte.

Under ett yogapass.

Om kvällen, när jag ligger i dubbelsängen mellan våra två barn.

(Finns det nåt bättre ställe att vila på?)

Efter ett löp- eller träningpass.

(Men nåt sånt går överhuvudtaget ens att tänka på nu)

Men framförallt under mina promenader.

Dom fyller mig med kreativitet. 

Med lösningar på problem.

Och ett skönt lugnt. 

Framförallt över strandremsorna, 

där det är svår för fötterna att hasta iväg i den tunga sanden.

Det är där jag uppnår mindfulness som bäst.
I tystnaden. Med mig själv.

När upplever du Mindfulness i ditt liv?

Frisk som en nötkärna.

Jo, jag är frisk som en nötkärna.

Eller nästan iallafall.

Enligt läkarbesöket igår, inkl temptagning, stick i fingret, stetoskoplyssning och kissprov (?!)

gick jag igenom besiktningen. Utan anmärkning.

Inget fel på mig inte. 

Trots att jag är trött i kroppen som en pigg nittioåring.

Man kan tydligen känna så, fysisk trötthet en längre tid, efter en flunsa.

Jag insisterade på blodprov för ev. vitaminbrist. 

Helt i onödan.

  "Du ser ju så pigg ut, så det behövs inte... Du har nog bara haft otur."

Ridå ner.

Jag säger inte att han har fel. Det säger jag inte.

Jag säger bara att jag är trött på att vara trött. 

Och att jag köpt på mig vitaminer nu iallafall.

Och så finns det helt andra människor.

Jag tänker på hur oerhört värdefullt det är att ha fina vänner och kollegor vid sin sida.

Som hjälper till att hitta lösningar. 

Och som ställer upp.

Som stöttar och hejar på när kroppen inte återhämtat sig än.

Vänner och kollegor som skickar vackra ord och en chokladask per post.

En chokladask som är så fin, så jag blir helt rörd.

Så fin att jag inte vill öppna den.

Åtminstone inte på några timmar.

Men som jag självklart inte kan hålla tassarna ifrån.

Tänk att det finns sådana fina människor.

Och att jag har turen att ha sådana runt omkring mig.

Som på så många vis hjälper mig att snart bli frisk som en nötkärna.

Jag är verkligen lyckligt lottad.

Amen.

Jag kunde likväl slängt mig isvaken

Det här året hade jag tänkt viga åt hälsan.

Äta bättre, motionera mer, stressa mindre och sova ordentligt.

Sju timmar och trettioåttio minuters sömn.

Det är tydligen det som är bäst för en kvinnas välbefinnande.

Åtta minuter längre, om man är man.

Men vi får dra på det ett tag till, verkar det som.

Jag kände mig lite frusen och klen igår eftermiddags,

men tapetserade in mig väl med överdragsbyxor, en häst-salivs-ner-slemmad jacka,

min finaste hjärtmössa och med Kjell Enhagers vinterpod i lurarna.
(om ni inte lyssnat än, så gör det)

Jag sög in Kjells kloka ord längs långpromenaden.
Skrattade och mådde bra.

Dyrkade hans positiva tänkande och samlade på mig lite användbart.

Vad jag kan göra i knepiga situationer och hur man ser lösningar istället för problem.

Pepp, med andra ord.

Pepp i nån timme.

Sen hälsade febern på. Igen.

Och jag som undvek vinterbadet i fredags, kunde ju likväl ha slängt mig i isvaken.
Stillat min vinterbadshunger.

För återkommande sjuk verkar jag bli. 

I vilket fall som.

Så jag hänger lite till här i sjuksängen.

Med baciller och dödlig armsvett efter en febernatt.

Försöker tänka positivt.

Men längtar banne mig till sommaren.

När man har ett komplicerat förhållande

Jag och några av mina kollegor sitter i en stor cementerad balja utomhus i mörkret.

I minusgrader och månsken håller kropparna värmen av det varma vattnet.

Värme. Kyla. I love kontraster.

Allt är tyst. 

Bortsett från några kraxande galningar som slänger sig ner i nån urgröpt vak, nere i havet.

Eller galningar och galningar.

Jag menar några andra av mina kollegor som tillfälligt lämnat spa´ets varma vrå.

För iskalla bad, som frestar mig. 

Som får mig att fundera flera gånger om, ifall jag ändå inte skulle med i?

Om det bara inte varit för den där eländiga hostan....

Det är svårt det där, att älska vintern.

Det är svårt att älska överhuvudtaget, när man har ett komplicerat förhållande.

Och det har vi. Jag och vintern.

Nån slags hatkärlek.

Å ena sidan kan jag älska att åka skidor nerför backar 

och handlöst förälska mig i ett vintervitt magiskt landskap.

Hur allting slår av på takten och jag får mer tid att t ex läsa böcker.

Å andra sidan hatar (starkt ord, jag vet) jag vintern för alla bacillers skull.

Kanske lite för mycket.

Över att själv bli sjuk, men främst oron när mina barn blir det.

Hur dålig sömnen blir när någon hostar sig nätter igenom. 

Eller för jag ligger på helspänd för minsta lilla ljud.

Lyssnar på andningen eller yrandet, när någon ligger bredvid mig med feber.

Över alla roligheter som inte känns lönt att planera in.

Över alla roligheter som tvingas bokas av.

Över alla besvikelser.

Över all träning som får käppar i hjulet.

Kanske kan jag en dag låta älskandet av vintern ta överhand igen?

Njuta mera och låta vårt förhållande bli mindre komplicerat.

Jag ska försöka.

Jag ska verkligen försöka.

För livet är för kort för att bara leva halva året.

Amen

Att ha kommit hem. Välbehållna.

Vi är hemma i Skåne igen.

Efter att ha bott i långkalsonger en hel vecka.

Fått mer kyla och snö än vad vi nånsin väntat oss.

Åkt utför längs isiga backar 

och älskat Manchesteråkning trots fingertopparnas försvunna känsla.

Efter att ha barn som älskat att slänga snö i bastun.

Och hoppat över att rulla mig i snön i tjugograders kyla. 

Vi är hemma igen.

Efter en evighetskörning i snöoväder.

Ett punkterat däck och en minitur på en bärgares flak i ett värmländskt mörker.

Efter en färd som däckat mig med hosta och feber.

Det här jullovet alltså - med ett slut likt dess början.

Men åtminstone med en frisk vecka i fjällen.

När det bara är hallonen som fattas

Så blev det nyårsafton iallafall.

Efter en gårdag, lika stormig som väderleken.

Med ännu ett besök hos läkaren (det tredje på fyra dagar)

eftersom en liten kropp innehållande Kåvepenin började blossa upp.

Och eftersom den nya medicinen till Big Bro, var slut i nästintill hela Skåne 

(I don´t kidding),

åkte jag längs kustvägen på ånger av bensin och lyckades haffa två flaskor av tre.

Och där kan man ju tro att slutet på sagan anlänt.

Och det hade den, 

om det inte vore för den allergiska kroppen blev sju resor värre på kvällen....

Men i morse när vi vaknade hade det mesta av kliet försvunnit.

Och vi hoppas vid gudarna att det håller i sig och att vi ska slippa mer sjukdomar och elände.

Så den här nyårsafton sitter vi hemma.

Med respekt för våra vänner och för att slippa andra nya baciller.

Med hemmagjorda raketer.

(pyssel vid frukostbordet)

Med en lil´sis i efterlängtad klänning.

Vacker som en isprinsessas....

Och med en ny spännande efterrätt -

Nutella - & Vaniljpannacotta.

Och allt annat gott som tillhör nyår.

Så nu tror jag bara att det är hallonen som fattas.

Sen är det nomnomnom med familjen.

En utklassning i ishockey-wii.

Och lite skådespel av raketer.

Det blir bra det med!

Gott Slut!

Att ha en överraskning på gång

Det är överraskning på gång i sjukstugan.

Då vi har anledning å fira.

T ex att mitt halsprov är negativ. (yeah!)

Men mest att han-jag-är-gift-med fyller år.

Trion sussade gott i morse när han smög iväg till jobb.

Så vi kör presenter, sång och tårta ikväll.

Och en rörmokare som kommer å lagar den söndriga kranen i köket.

(Bara en sån sak!)

Eller tårta och tårta förresten.

Emmas kladdkaka med smak av pepparkaka.

Funkar säkert det med.

Pepparkakskladdkaka

3 ägg

3½ dl socker

1 tsk vaniljsocker

5 msk kakao

2-3 tsk pepparkakskryddor

2 dl vetemjöl

150 g smält smör

Gör så här:

Ställ ugnen på 175 grader.

Smält smöret och låt svalna.

Rör ihop (vispa inte) ägg och socker. Och blanda ihop de torra ingredienserna,

 innan du häller ner dom i smeten.

Häll smeten i en bröad form och låt den stå i ugnen i 20 minuter.

Den ska vara lös i mitten när du tar ut den.

Låt svalna, gärna över natten.

Servera med grädde eller glass.

Bot mot bitterhet

När du möter mig i dörren morrar jag bittert.

Drar till på en rad fula ord.

Jag säger att det är inte ditt fel. Men jag är så trött och less på det här.

Dessa jäkla baciller som bara kommer. Om och om igen.

Du säger att du förstår och känner likadant.

Jag har försökt hålla modet uppe länge.

Men nu dalar det rejält.

Doktorn hittar halsfluss.

Bättre upp kanske, än den lunginflammation som jag tror att Big Bro har fått.

Och själv känner jag, hur bacillerna åter igen kryper in under skinnet på mig.

Och bitterheten, den ljuva förbannade bitterheten bryter sig kraftigt upp.

Likt en maskros, som tar sig igenom tjock asfalt.

Bitterheten som jag tycker är så ocharmant.

Som jag tycker vissa har alldeles för mycket av.

Som jag i många fall tycker att man kan göra något åt.

Dock inte alltid.

Så jag försöker hitta bot mot bitterheten.

Anmäler mig till ett långt lopp.

Längre än jag nånsin sprungit.

Men som jag tänker kanske ger mig lite jädrar anamma.

Som inviger mig om hopp om friskare, sportigare tider.

Jag tittar på Vee Speers underbara bilder.

Försöker hitta någon att sällskapa min svarta ängel i sovrummet.

Det är svårt å välja. Känslan av klockrent är inte där.

Det är då jag inser att den vackraste av alla änglabilder -

är en som jag själv har i min egen bildskatt.

(bild lånad från Vee Spears)

Bot mot bitterhet.

Eller iallafall en liten bit på vägen.

En annan dag, en envis hosta och en smak av pepparkaka

En annan dag.

Fast fortfarande en med skällande hosta och feber.

Det är drygt i sjukstugan. Som en never-ending-story.

Men vi gör så gott vi kan.

Vi brassar till nytt julgodis och hoppas på friskare tider. Snart.

Och fortsätter gosa in oss. 

Och gosa till oss.

Pepparkakstryffel

200 g mörk choklad
1 dl grädde
1 tsk honung
25 g smör
2 tsk pepparkakskrydda

Koka upp grädde, honung och pepparkakskrydda. 

Hacka chokladen fint och lägg den i en skål. 

Häll grädden över chokladen och rör om tills den har smält och det blir en slät kräm. 

Rör ner smöret och ställ sedan kallt att stelna i kylen (gärna över natten).

Ta med en tesked upp lite tryffelmassa och rulla den till en kula.

Rulla den i kakao eller florsocker. (jag föredrar kakao)

Färdigt! 

Voila´!

Jag saknar det så förbannat mycket

Jag saknar det så.

Mina löprundor på morgonen.

Ett svalkande dopp i havet.

Känslan av att vara levande.

Känslan av kontraster.

Jag saknar att få springa hemåt igen.

Med blöta löpartights.

Och nya krafter.

Jag vet inte varför det tog slut där i början av november.

Jag tror det beror på att jag började känna att havet tog kommandot.

Hur det viskade mig i örat, att det börjar bli för kallt och kraftfullt för ensambad.

Så jag slutade av respekt. 

Och av en tanke att jag skulle bli sjuk om jag fortsatte kyla ner mig med kalla havsbad.

Men med facit i hand, 

så var jag fan så mycket friskare då. Än nu.

Kroppen orkade mer och jag mådde så mycket bättre.

Jag saknar livet som Sporty Spice.

Innan hon förvandlades till soffpotatis.

Jag saknar att kunna ge mig ut å springa eller träna,

utan att bli sjuk direkt efteråt. Varenda jädra gång.

Så jag börjar långsamt om på nytt.

En halvtimmes promis varje dag (eller liknande)

För långsamt leder väl också någonstans?

Att äntligen få daska till med lite julfeeling

Det är första morgonen av ett tre veckor långt jullov.

(yes, you gotta love up-holding-post)

För ovanlighetens skull vaknar jag först.

(det är väldigt vanlig på vardagarna, men på helgerna - nej)

Jag hasar mig ner till soffan och njuter av tystnaden.

Fem dagar kvar till jul.

Inga måsten. 

Inga tider å passa.

Bortsett från att städa hela huset inför morgondagens minifirande.

Handla. Slå in julklappar. Skriva julkort.

Fixa julgodis. Förbereda julmat.

Men förutom det - inga måsten alls.

Det är vid sådana där tillfällen, jag kan ha svårt att veta vara jag ska börja.

Veta vad jag ska prioritera.

Så jag pensionärshandlar (typ hänger på låset).

Åker hem och äter frukost.

Och sätter mig sen och pärlar små julklappsdekorationer.

För det är just pysselterapi jag saknat så mycket under december.

Mellan scharlakansfeber, svinkoppor, migrän-kombo-bihålsont-från-helskotta,

nån kusinsläng av flunsan och sen en febrig man.

Pärlplattepyssel alltså.

För att känna av jullovsledigheten på riktigt en stund.

Och äntligen daska till med lite julfeeling.

Hello, from the other side!

Julstämningen låter vänta på sig.

Det blir så när baciller härjar i huset.

Jag hinner knappt piggna till och duscha bort doften av gammal get,

(Jo men man luktar inte hallon när man legat sjuk några dagar)

förrän lil'sis får ont i hals och hög feber.

Och luktar gammal get.

Ikväll drar grabbarna på middag,

medan vi brudar försöker sporta julstämning och fixa till ett pepparkakshus.

För det är precis vad vi mäktar med.

Det och en tupplur i sängen.

Och lite kucklimuckmedicin - glass med chokladsås och marshmallows.

För det är vad man orkar med, med tjock hals och förhöjd temperatur i kroppen.

Kan vi inte bara lägga handen på hjärtat och säga jag lovar och svär?

Den mörkaste tiden är här. 

Den som får mig att vilja stanna under täcket och sova ända fram till maj.

Inte för mörkrets skull. 

Eller för blåstens, som kryper innanför kläderna.

Utan på grund av bacillerna.

Dessa vidriga baciller som framkallar sån ångest hos mig.

Och som jag ofrivilligt lägger så mycket negativ energi på.

Baciller som jag och mina medsystrar får strida så mycket mot.

Och som tvingar oss att stå på stadiga ben när konflikterna beskjuter oss

Så kan vi inte bara lägga ena handen på hjärtat, 

höja den andra i luften och säga jag lovar och svär!

Jag lovar å svär att inte ljuga för personalen på förskolan

och säga att mitt barn har feber när det i själva verket har magsjuka.

Jag lovar å svär att hålla mitt barn och dess syskon hemma

MINST 48 timmar efter sista symptom.

Jag lovar och svär att respektera mina medmänniskor och

att inte dra runt med min magsjuka lilla familj i affärer, på kalas och julmarknader. 

Jag lovar och svär....

Jag lovar och svär!

Att jag lägger egoismen åt sidan.

Att jag tänker på barn och äldre med nedsatt immunförsvar.

För mitt liv är inte viktigare än nån annans.

Min tid är inte mer dyrbar än din.

Peace.

Love.

And understanding.

Inte.redo.nånstans

Det är söndag.

Det är fotografering vid stranden.

Det är två ljuvliga killar som poserar till Fars-Dags-presenten.

Efteråt går jag och lil´sis längs havet.

En söndag, som är vackrare än på länge.

Hon säger hon vill bada.

Och ni kan tro, att egentligen vill jag inget hellre.

Men den där jädrans förkylningen sätter käppar i hjulet.

Den har blivit på riktigt nu. Så spring-och-bad-krafter det finns det inte.

Men det är en magisk stund därnere.

Och den ovanligt breda sandremsan lockar till sig ett myller av ljustörstande människor.

Vintertidens första dag.

Vi hamnade där väldigt mycket snabbare än jag räknat med.

Det där med att ställa om klockan bakåt är inte alls min grej.

Jag som precis accepterat hösttid,

är inte alls redo för vintertid.

Inte.redo.nån.stans....

Men nu är vi tydligen här.

Och kör på två dagars höstlovsledighet.

Jag. Två ungar. 

Kanske en gästspelande mini-lovs-pappa?

Och två små ettriga fladdermöss.

Vintertid it is.

Och två lovlediga dagar.