Stockholm i mitt hjärta

Redan vid Brommaplan börjar det.

Känslan av hur det kryllar sig i tårna och uppåt.

Brommaplan. Mina gamla hoods i slutet av nittiotalet.

Min fasta punkt under Stockholmsåren.

 

Jag är glad att han-jag-är-gift-med sitter bakom ratten.

Så att jag kan koncentrera mig på alla sköna kryllor i kroppen

och njuta av vyn. Minnena.

 

 

Vi far genom Alvik.

Och över Tranebergsbron. Den som jag cyklade, mig svettig, över

ett tag varje morgon. För att jag var så jäkla trött,

 på det där ständiga banarbetet på Gröna linjen.

 

Volvon rullar vidare ner längs Kristineberg. Thorildsplan.

För att hux flux vara i början av Norr Mälarstrand.

Jag ser trappan till vänster om oss.

Den som ledde mig ner från lägenheten (den första av tre) på St. Eriksgatan

vidare till Rålambshovsparken. Där jag och kompisarna hängde på sommaren

i brist på sandstränder a´ la Guldkusten.

Parken där jag i vuxen ålder fick se min barndomsidol, göra en spelning.

Så hög, att han fick lämna scenen så att någon annan i bandet kunde slutföra konserten.

Fy, vad du gjorde mig besviken, Mr Where-ever-I-lay-my-hat-Young!

Efter ett tag vände jag på klacken och gick hem....

 

Minnen ja. Dom finns kvar.

Från Norra Mälarstrand som jag promenerat längs med om kvällarna, 

som så många gånger förr.

Mälarstrand som gjorde mig modig nog,

 att våga mig på att åka inlines hela vägen bort

förbi Stadshuset och in mot Gamla stan.

Tills jag fick vända om, eftersom jag gjorde en riktig fin rova.

Ramlandes på baken. Duns! Mitt i city.

Och slokörad, fick åka tillbaka hem igen.

 

Nu när jag kommer tillbaka på huvudstan, vill jag gå på Skansen.

Tränga in mig på Allsången med hela min familj. Och lyssna på Titiyo.

Darin. Och Electric Banana Band. De sista = kult - om ni frågar mig.

 

 

Efteråt vill jag gå Strandvägen fram och tillbaka.

Titta på båtar. Och folket som går förbi.

Tänka att ett Maraton här, måste ju bara vara så förbannat vackert.

Fantastiskt. Och tungt.

Och om jag nån gång kommer göra det, så är det här det ska bli.

 

 

Men våra barns tålmodig ben börjar bli trötta.

Så vi får hoppa Strandvägspromenaden tills nästa gång.

Nästa gång vi kommer hit igen.

Och känna Stockholm i mitt hjärta....