En julstressaga

Det var en gång en mamma, en pappa, en storebror och en lillasyster.

Mamma var bra på att köra bil i normala fall.

T o m pappan tyckte att mamma var en bra bilförare

 och brukade berömma henne för att vara mycket bättre än många än hans manliga kompisar.

(jo dagens sanning)

Pappan var en ännu, ännu bättre bilförare. Tyckte han själv i alla fall.

Och barnen höll absolut med.

Och mamman.

Och en hel del av fruarna, vars män inte var lika säkra.

Men, men....

 

En dag körde mamman och barnen till det stora nya köpcentret utanför stan!

Det var skymning. Och regnet småsmattrade på framrutan.

Bilister från motsatt håll irriterade mammans ögon med sina starka strålkastare.

Hon suckade lite eländigt. Pust. Stön.

 

I stora köpcentret gick trion loss i pysselaffären.

Glansiga papper! Tomma vita julkort!

Adventskalenderpresenter! Lollipopspinnar!

Och mycket, mycket mer...

Barnen höll sig lugna och allt var ovanligt mycket frid och fröjd.

Kanske lite för fröjdefullt? Och lydigt?

 

Så när shoppingen var klar satte mamman, storebror och lillasyster sig i bilen.

Parkeringsbiljetten var ordentligt utcheckad,

så idag skulle dom inte bli hängandes vid bommarna tänkte mamman nöjt.

Nä allt var frid och fröjd och dom skulle möta pappan på det stora möbelvaruhuset

och äta kvällsmat till barnens glädje och förtjusning!

Så där satt trion i den gamla bilen och väntade på att bli klara för start.

Eftersom mamman alltid fick köra runt med den gamla bilen där ventilationen

tog fart efter en rymdfärd till månen och tillbaka -

så smygkörde hon försiktigt ut från parkeringen trots att det fortfarande immade

på barnens fönsterrutor baktill.

 

Och det gick ju bra.

Eller kanske inte?

För när mamman svängde ut från parkeringen så bompade det till vid höger bakdäck.

Först en gång. Och sen en gång till.

Mamman körde in till kanten och svor en liten ramsa.

Hon hoppade ur bilen och gick runt för att kolla eländet.

Oron knöt sig lite i magen och hon tänkte att vad farao ska nu pappan säga?

Men i mörkret såg det oväntat bra ut med bilen och mamman körde vidare.

Ut genom bommarna. Bort mot det blågula möbelvaruhuset.

 

I restaurangen var det fullt av folk.

Mamman åt sin vanliga kycklingfilé och pappan sin schnitzel.

Den konstant hungrige storebrorsan hade lassat in alla sina åtta köttbullar i munnen,

innan lillasyster ens hunnit gapa.

Allt var åter frid och fröjd och då kom mamman på det där om den jäkla stenen.

Och bilen. Och svordomarna.

 

Pappan hånade henne lite och undrade hur hon kunde missa stenen?

(Mamman hade ju faktiskt inte alls missat den egentligen, hon körde ju faktiskt på den!)

Familjen skiljdes efter den gastronomiska måltiden. Och erkännandet.

Pappan och storebror skulle åka hem i förväg.

Och mamman och lillasystern

skulle stanna kvar och shoppa absolut nödvändiga julpyntssaker...

 

Efter en stund ringde det på mammans telefon.

Det var pappan.

Han hann inte säga så mycket förrän mamman oroligt frågade

om han kollat den gamla bilen ute på parkeringen och hittat nån stor

bula eller "skrapsår"?

Han berättade att han bara skulle säga att han köpt pepparkakor, så att inte mamman

gjorde detsamma. Och att den gamla bilen, den skulle han minsann syna i dagsljus kommande helg.

Sen sade han plötsligt. FAN, nu backade jag in i en bil bara för att jag skulle prata med dig!

 

Samtalet tog snabbt till enda.

Mamman kände ny svordom inom sig. Men på sätt och vis även en befrielse.

Det visade sig att ingen människa kommit till skada.

Och när pappan ringde tillbaka så kunde de inte annat än skratta åt eländet.

Åt sannolikheten att bådas chaufförssjälvförtroende skulle få sig en

törn. På en och samma dag.

 

Dagens lärdom:

Kasta inte sten i glashus. Och kör inte heller på stenbumlingar.

Sov mycket och stressa desto mindre.

 

(bilden är lånad från http://www.allianceabroad.com/international-day-peace/)

 

P.E.A.C.E