Små jordgubbstårtor. Och fisar i rymden

Det ska erkännas att det finns en del saker som grämer mig.

Saker som känns orättvisa.

Saker som jag ibland älter. Som jag inte förstår.

Saker som jag inte kan påverka.

Som är ofarliga. 

Men likt förbannat frustrerande.

Men när jag står där.

På skolgården. 

Efter duggregnet. Fast före den ordentliga skuren.

Med vimplar som jag älskar.

Och ett hav av ungar.

Där två av dom är mina. Våra.

Och de äldre barnen stämmer upp i kör - 

Vi sa: vi ska ta över
vi ska ta över världen
vi ska bli stora
vi ska bli mäktiga, ha ha
och vi ska göra jorden hel
ja vi ska göra vattnet rent
ja vi ska aldrig skada
varandra mer

Och vi ska slåss
Ja vi ska slåss mot Goliat
Så tro på mig för jag vet att
du är modigast

Då får jag kämpa så in i gatans mycket.

För att hålla tillbaka tårarna.

Två barn. Vi fick två barn.

Numera två skolbarn, som mellan varven driver mig till tokig!

Men ändå två barn.

Som gör att vi får stå här idag.

På skolavslutningar.

Och känna oss delaktiga i föräldraskapet.

Med dom som blivit gravida av "misstag".

Dom som kämpat sig till efterlängtade barn i åratal.

Och alla däremellan.

Två barn som gör att vi står här idag.

Och allt annat som grämde mig igår. Imorse.

Och på vägen hit - är som bortblåst.

Lika viktigt som en fis i rymden.

Det är skolavslutning.

Det är sommar.

Det är en vecka kvar till semester.

Det är små hjärtformade jordgubbstårtor, för att jag vet att Big Bro älskar dom.

Det är två barn.

Jag har en familj.

Och det är egentligen det enda som betyder nåt.