Saker jag övat på

När jag var liten drömde jag om att bli advokat (!?)

kontorissa (jo det har jag ju gjort)

 "lekisfröken" (been there, done that, gonna do it again)

OCH fotomodell. (ännu ett frågetecken ? )

Fotomodell, hmmm.

Jo jag är förvisso lång nog.

Och i tonåren var jag så smal, att kompisar brukade säga att jag var snyggare MED kläder än utan.

Fast nu när jag tänker efter så var det ju snarare bullshit och avundsjuka.

Jag var aldrig mager.

Jag var smal.

Men alltså fotomodell.

Nä.

Nä. Nä. Nä!

Av många orsaker.

Framförallt är jag inte sådär photogenic.

Jag gömmer mig hellre bakom kameran.

 Än poserar stelt framför.

Amen ni vet,

är man bra på att äta choklad och fotografera,

så ska man göra det.

Är man inte det,

kan man överlåta det till nån annan.

Så det är det jag gör.

Äter en herrans massa choklad och fotograferar ALLT i lilla familjens liv.

Högtider, resor, födelsedagar, gymnastikuppvisningar, innebandyläger,

matcher, picknickar på stranden, syskonkärlek när den hälsar på, skolavslutningar, 

efterrätter, solnedgångar, stämningar, känslor, vardagen, vänner, kompisar...........

Men den där insikten som smugit sig på.

Med åldern. Eller av Gud vet vad.

Eller för att jag är förälder

och måste tänka tre varv kring jorden mer nu, 

än när jag var singel och själv.

Jag vet inte.

Men tanken på att OM nåt skulle hända mig,

så minns det inte många fotografiska minnen kvar.

Av mig.

Som mamma. Dotter. Fru. Eller vän.

Den insikten, har fått mig att tänka om.

Och börja ta selfies.

Be om spontanfotografering ibland.

Strunta i om jag ser snygg ut, är osminkad eller vad.

Det är minnen som betyder nåt.

Så det är det jag övar på.

Att känna mig mer bekväm framför.

Och att samla minnen.

Amen.