Hemlängtan. Och årets upplevelse

Jag äter upp det sista av chokladkakan. 

Jag tycket man har rätt att göra när alla de andra somnat.

Det närmar sig slutet nu.

Slutet av vår Stockholm-Dalarna-resa.

Vi har fått hemlängtan.

Och rullar söderut imorgon.

Jag trivs verkligen här uppe.

Här är ingen som känner mig på Ica. 

Jag är bara jag.

Och tystnaden ger mig så många nya tankar.

Tankar som annars aldrig får höras.

Men vi är nöjda nu. 

Våra kroppar saknar havet att svalka sig.

Det är tungt att gå på fjället i 28-30 graders värme.

Och vi känner att vi gjort allt vi önskat.
Nästan.
Han-jag-är-gift-med´s högsta önskan var att plocka hjortron.
Det har vi förvisso hjort (haha)
Men tjugo molnbär (cloudberry - haha igen) blir det ingen sylt på....

Men lil´sis har fått hyra sin hund.
Big Bro har fått åka sig yr i vattenrutschkanorna på Experium.
Och jag, jag har fått träffa Daloms bästa Anna med familj.
OCH - fått min vilja igenom att åka ytterligare några mil för att se uppleva
Sveriges högsta vattenfall.
Njupeskär.

Och gudarna ska veta att det var jobbigt att traska de där två kilometrarna till fallet.

Med fullpackad kameraväska på ryggen.

Och svett längs ryggen och mellan skinkorna.

Men så värt det.

Grönt.

Svalt.

Nittiotre meter högt. 

Och en känsla av att ha hamnat på nåt exotiskt ställe utomlands.

Jo jag vågar redan nu,

utnämnda det till årets upplevelse.

Men imorgon rullar bilen nerför backarna.
Nerför landet.
Och hem tillbaka till reservatet.
Det blir fint att komma hem igen.
Få svalka kropparna i vattnet.
Hänga på världens vackraste strand.
Och ha med sig fullt av fina sommarminnen,
att ta fram när mörkret bäddar in oss i november.