Att se sig om i backspegeln

 

Jisses vad det är mycket man vill hinna med. Som man verkligen inte hinner med.

Jag har fullt upp med att bestiga tvättberget, fylla upp ett tomt kylskåp och lyssna på

sexåriga killar här hemma som konstant säger "han suger", "jag är ägi", eller "tjena mannen".

 

Jag struttar fortfarande omkring här hemma och är så himla glad över vår skidsemester.

Över att den blev så himla bra. Över den härliga solen som ville vara med oss,

 trots alla de många minsugraderna under veckan.

Över att vi fick vara friska hela bunten och över att jag svischade ner för backarna

utan att höra mannnen säga "Tyngden på dalskidan älskling! Tyngden på dalskidan!"

 

Katten vad lyckat det blev.

Och hundan, vad jag vill köra en favorit i repris.

 

 

 



Att börja bakifrån

Jo jag tror jag gör så, börjar bakifrån med bilderna.

Tar mys-pys-bilderna-från-nya-plejset-sista-kvällen-bilderna först.

Då min man lyckades få oss evakuerade till Gammelgården istället.

Han är bra han. Min man.

 

Han kan inte bara köra bil förbaskat bra. Utan även förhandla sig till en fin avslutning.

På en annars fin skidvecka. Eller rättare sagt, en förbaskat lyckad skidvecka!

Med massor av minusgrader, solsken och trevlig sällskap.

Ja då tänker jag förstås inte på dom där glada-i-hågen-pågarna,

utan på vårt eget resesällskap. Förstås.

 

 

Hallå! Jag är hemma nu!

Jo, vi är hemma nu.

Efter en hel dag i bilen och med närmre åttio mil i nacken.

Varav trettio i snöstorm.

Nä, jag skojar inte. Det är dagens sanning.

Men min man är landets bästa bilförare. Eller åtminstone en av dom.

Och då känner jag mig trygg och säker, när han varsamt fraktar hem

hela familjen genom snöyran.

 

Jag har förstås massor av bilder att visa från veckan.

Det kommer. Jag lovar.

Men först måste jag blunda för det Kebnekaisehöga tvättberget,

ta en svängom med den kvarglömda rakhyveln

och få några timmars sömn i min egna säng.

Drömma om dennna underbar ren,

 som jag helt allvarligt tänkte smuggla ner i min resväska imorse.

Men jag är ju inte det minsta kriminell och det passar så dåligt med min image.

Så den fick stå kvar, för beskådan till nästa hotellgäst.

 

Men drömma om den, det tänker jag allt göra.

 

Evakuering

Vi har fått evakuera.

Vårt tålamod gällande det ständiga partajandet i vår lägenhetskorridor har tagit slut. 

Mot män i fyrtio- och femtioårsåldern som får ledas hem klockan sex på kvällen

 och damer i samma ålder som springer runt i neglige'er mellan rummen 

där dörrarna står på vid gavel. 

För att bjuda in på förfest, efterfest, morgonfest, dygnet-runt-fest.

Festerna på studentkårer runt om i landet är som stillsamma bönemöten jämfört

med denna jag-behöver-massor-av-bekräftelse-vare-sig-jag-är-gift-eller-ej-sammankomst.

Så goodbye sömnlösa nätter.

Hello kompensation med fluffiga kuddar och täcken i logdemiljö. 

En underbar middag och ett gott slut.

När man ser ut som Staffan Olsson

Jo, det är förbaskat skönt å hänga runt i omejkat fejs och slappekläder. No doubt about it.

Men när mössan, hjälmen och väderleken plattar till frisyren,

och man lätt kan förväxlas med Staffan Olsson - då är det fara och färde.

Och eftersom jag dessutom glömt rakhyveln hemma och snart har lika manliga armhålor 

som DjungelGeorge så är lite svarta streck i ansikte ett måste. 

Det och avsaknaden av handbollssvett är nämligen det enda som skiljer oss åt.

Staffan och jag.

Lika som bär.

Annars då?

Jodå, det är kallt som i Sibirien. Soligt och förbaskat härligt, trots nitton grader minus.

Tant årgång 71 och tant årgång 75 har jäklar i min låda tagit sig upp i släpliften och tagit sig ner för blå backe utan att ramla. Dock omkörda av en och annan snorbobbe.

Men förbaskat stolta över våra insatser.

Och förbaskat stolta över våra små knattars framsteg. (Snart omkörda även av dom).

Som är under förvandling från Bambi på is, till Stenmark himself.

Vi äter Pasta Carbonara och dricker rödvin på en tisdag.

Får gratis januarisolbränna i backen och äter på tok för mycket godis.

Man måste bara älska det här livet 

- att ta det manjana och strutta runt i långkalsonger och fettigt hår.

Jag är iallafall totally hooked! 

Och känner att det här, det måste verkligen göras om.

Att ta en vit vecka

 

Att ta en vit vecka, bland röda små stugor.

Det lockar minsann. Det gör det.

Att äta våfflor, se ut som Stig Helmer i backen

och bli omkörd av små knattar.

Få små rödrosiga kinder på sin vintervita hy

och dricka varm choklad med päronkonjak i.

 

En vit vecka - varför inte?