Jag rotar runt bland fyra tygprover.
Mitt i sorlet av ett Pompparty.
Blå. Grön. Grå. Eller rosa?
Blå eller rosa?
Rosa eller blå?
Jag bestämmer mig för rosa.
För att tio minuter senare ändra mig till blå.
Jag handlar klänningar och kläder,
trots att det inte står nån ko på isen i barnens byrålådor.
Blå. Eller. Rosa?
Blå...
Helt plötsligt har jag skaffat mig ett problem.
Över en färg på en klänning.
Som jag ska få pryda min flicka med på förskolans sommarfest.
(Jo jag är en av dessa som fått äran att bli förälder)
I maj. Eller där nånstans.
(Jo, jag planerar väldigt långt framåt i tiden ibland.
Eller skapar ursäkter)
En klänning som vi krasst sett klarat oss utan.
Men som jag handlar, kanske för att låtsas att sommaren och skolavslutningen
är närmare då? Eller för att jag ser henne framför mig som mini-Madicken,
där hon kommer springa på ängarna? Med en blombukett i handen.
(BIlden är lånad från Pompdelux)
En dryg timme senare sitter jag i soffan.
Gråter som en gris när jag ser Christian Gidlund berätta om
sin sorg över att aldrig få bli pappa.
Se hans smala ansikte borra in sig i hästens man. Hur öm han är mot djuret.
Och se vilken fantastisk pappa han förmodligen skulle varit.
Det är då jag tänker på de där barnen.
De där barnen som sägs ha det "bättre" på förskolan än hemma.
De barnen som inte priorteras först på föräldrarnas lista.
Som inte blir sedda, kramade eller knappt ser skymten av sina föräldrar?
De barn som tas hand om alla andra, än dom som borde finnas där mest.
Dom barn som mest är som pokaler?
Nåt man visar upp när man har tid?
Är det inte ett förbannat hån mot alla som inte kan, eller får möjlighet att bli föräldrar?
Alla som längtar och inget hellre vill?
Och barnen, som allra, allra helst vill vara med sina föräldrar?
För det vill dom flesta barnen.
Dom som hellre vill höra en godnattsaga av sin pappa,
än att få ett nytt dataspel av sin frånvarande mamma?
Är det inte en konstig värld vi lever i?
