När ordningen är återställd

Vi har haft fin-fina dagar där uppe.

Med lil´sis, småkusiner,

på tok för sena middagar och med abborrar som krockat

med mina vader i Mälarens sjö.

För gode Gud, säg att det var en abborre som simmade in i mina

mest tränade muskler (bortsett från munnen)!

Säg, att det inte var en snok som sladdade förbi!

 

 

Men nu är ordningen återställd.

Vi är tillbaks i Skåneland.

Och gör som vi brukar göra. Denna gudomliga sommar!

Sover på tok för länge.

Planerar matinköp och drar kundvagn på Ica.

Vi hänger på stranden.

Och unnar oss kvällsdopp.

 

 



Stockholm i mitt hjärta

Redan vid Brommaplan börjar det.

Känslan av hur det kryllar sig i tårna och uppåt.

Brommaplan. Mina gamla hoods i slutet av nittiotalet.

Min fasta punkt under Stockholmsåren.

 

Jag är glad att han-jag-är-gift-med sitter bakom ratten.

Så att jag kan koncentrera mig på alla sköna kryllor i kroppen

och njuta av vyn. Minnena.

 

 

Vi far genom Alvik.

Och över Tranebergsbron. Den som jag cyklade, mig svettig, över

ett tag varje morgon. För att jag var så jäkla trött,

 på det där ständiga banarbetet på Gröna linjen.

 

Volvon rullar vidare ner längs Kristineberg. Thorildsplan.

För att hux flux vara i början av Norr Mälarstrand.

Jag ser trappan till vänster om oss.

Den som ledde mig ner från lägenheten (den första av tre) på St. Eriksgatan

vidare till Rålambshovsparken. Där jag och kompisarna hängde på sommaren

i brist på sandstränder a´ la Guldkusten.

Parken där jag i vuxen ålder fick se min barndomsidol, göra en spelning.

Så hög, att han fick lämna scenen så att någon annan i bandet kunde slutföra konserten.

Fy, vad du gjorde mig besviken, Mr Where-ever-I-lay-my-hat-Young!

Efter ett tag vände jag på klacken och gick hem....

 

Minnen ja. Dom finns kvar.

Från Norra Mälarstrand som jag promenerat längs med om kvällarna, 

som så många gånger förr.

Mälarstrand som gjorde mig modig nog,

 att våga mig på att åka inlines hela vägen bort

förbi Stadshuset och in mot Gamla stan.

Tills jag fick vända om, eftersom jag gjorde en riktig fin rova.

Ramlandes på baken. Duns! Mitt i city.

Och slokörad, fick åka tillbaka hem igen.

 

Nu när jag kommer tillbaka på huvudstan, vill jag gå på Skansen.

Tränga in mig på Allsången med hela min familj. Och lyssna på Titiyo.

Darin. Och Electric Banana Band. De sista = kult - om ni frågar mig.

 

 

Efteråt vill jag gå Strandvägen fram och tillbaka.

Titta på båtar. Och folket som går förbi.

Tänka att ett Maraton här, måste ju bara vara så förbannat vackert.

Fantastiskt. Och tungt.

Och om jag nån gång kommer göra det, så är det här det ska bli.

 

 

Men våra barns tålmodig ben börjar bli trötta.

Så vi får hoppa Strandvägspromenaden tills nästa gång.

Nästa gång vi kommer hit igen.

Och känna Stockholm i mitt hjärta....

I nordligaste tropikerna

Vi har dragit uppåt landet.

Sextiosju mil för att vara exakt.

Till de nordligaste tropikerna.

Där svetten rinner som en flod längs ryggraden, 

bara genom att sitta parkerad under ett parasoll.

Där baden har bytts ut från havsbad,

till dopp med flip-flops i Mälaresjön.

Där kusiner får leka.

Och hemlängtan är lika med noll.

Livet i värmen.

Livet i nordligaste tropikerna.

Brända läppar och en spark där bak

Det där med läppcerat med solfaktor är inte riktigt min grej.

(Läppcerat och läppstift är inte alls min grej faktiskt)

Och det är ju synd. 

För nu är läpparna mina silikonsvullna och ömma.
Brända. Och dom svider.

Under morgonens powerwalk
(jo jag har äntligen kommit igång med mitt semesterlöfte)
möter jag någon som "sparkar" mig där bak.
Som påminner mig om vad jag ska bli när jag blir stor.
Det är precis vad jag behöver nu när inspirationen och kreativiteten dalar.
Jag behöver nån som hejar på och påminner.
Att det är fotograferande som jag ska hålla på med.
Så.klart.jag.ska....

Med risk för att bli tjatig

Jag vet att det kan låta tjatigt,

men det finns verkligen inte en enda por i mig

som vill ha höst, vinter, eller snö och is.

Inte en enda cell...

 

Efter en sån här dag,

var skulle jag annars vilja vara

eller vilja göra annat än just detta?

Jag kan leva resten av mitt liv såhär.

I solens strålar och med sand mellan tårna.

Med havsbad som får mig att tro att jag är i Medelhavet.

Med spontanmiddag på stranden med familj och vänner.

Med nyfångade räkyngel i en hink och hämtmat i min mun.

Med långa ljusa kvällar och inga tider att passa.

i.n.g.a.t.i.d.e.r.a.t.t.p.a.s.s.a....

 

 

Låt det aldrig ta slut...

När ståkkhólmarna lämnat...

 

Det är nästintill tyst nu.

Bortsett från Barnkanalen som ljuder i stora rummet intill och en lil´sis som ligger i soffan

och emellanåt ropar "maaaaamma!". Likt ett herrefolk som önskar sin betjänt.

Men annars så, tyst.

Big Bro är på innebandycamp.

Han-jag-är-gift-med har farit iväg för att köpa nya taklister

som ska förvandla ett läckande uterumstak till vattentätt igen.

 

Och ståkkhólmarna for tidigare i morse.

Dom försvann lika snabbt, som dom kom.

Fast under en fyrtiotimmarsvisit hinner ändå en lillasyster

och hennes tre barn göra avtramp i ens vardag.

Det blir liksom en annan ljudvolym och barn lite varstans.

I klunga som förflyttar sig mest hela tiden.

 

Men fint har vi haft.

Firat två majbarn, ett junibarn och ett julibarn med tårta och paket.

Låtit Mälarens barn fått slänga sig i riktiga vågor och leka i den ljusaste av sand.

Och ätit sötsaker (förstås) på Tirups Örtagård, så jag känner mig sockeryr i knoppen idag.

 

Men nu kör vi onsdag.

Med tvätt av lakan, American pancakes och strandhäng därefter.



Att hoppas på en god natts sömn

Jag som vanligtvis har lätt att somna och somna om,

låg verkligen och vred och vände mig i natt.

Trött, men likväl sömnlös.

Jag vet inte om det beror på boken och dess sorgsna, helvetiska innehåll 

som jag har svårt att slita mig ifrån.

Eller om det beror på kaffetåren hos vännerna i går kväll.

Kanske en kombination. 

För de som känner mig, vet att jag får hjärtklappning av kaffe 

och borde hålla mig borta från sånt. Men att jag unnar mig det lik förbaskat ibland.

Vid festlig tillfällen.

Och boken, den lämnar ingen ifred. Lämnar ingen oberörd.

Den gör ont att läsa. Och jag blir rädd.

 Rädd för vad som ligger vid framtidens fötter.

Rädd för ondska, olycka och sjukdomar.

Så jag ligger där och vänder mig.

Vill inte tända läslampan och riskera att väcka mannen.

Så jag ligger kvar där med mina egna tankar.

Inte bara dåliga sådana. Utan även bra.

Kreativa tankar och idéer för kommande familjefotografering.

Ljusa pastelliga färger, som lättar upp det mörka.

Men sover det gör jag inte.

Iallafall inte särskilt mycket.

Så ikväll hoppas jag på en god natts sömn.

Vackra drömmar. Och återhämtning.